Varför finns egentligen ord som "borde" och "måste" i vårt språk från början?

Så. En vecka har gått. Idag kommer mina fina, vackra små vilddjur hem. Veckan gick fort, som vanligt mycket snabbare än jag trodde. Och som vanligt har jag inte förvaltat den riktigt så som jag tänkte...målat, läst, promenerat, åkt runt och träffat vänner. 

Det händer liksom något när jag planerar veckan i mina tankar...jag "glömmer" liksom bort att jag har ett barn till som faktiskt är kvar hemma hela veckan. En mycket enveten 1,5-åring, som vill ha en massa tid och utrymme, och som fortfarande vaknar hiskeligt tidigt på mornarna - gärna ett par svängar på natten med. Och jag "glömmer" också bort att jag inte vaknar så som jag brukade vakna själv på mornarna, innan barnen - pigg, utvilad och fylld av kraft. Jag vaknade tidigt då med - även om jag varit uppe sent på kvällarna. Jag har aldrig hört till dem som stadigt kräver sina 8 timmar - jag har mått ypperligt på 5-6 timmars sömn...med en väsentlig skillnad mot nu - jag mår ypperligt när jag får dem i ett svep...inte upphackade som de sista 8 åren. Då mår jag skrutt. Och när man går på ständigt för lite sömn och mår skrutt som resultat, då är det första som försvinner kreativiteten. Så byebye målning.

Det som också händer när jag i tankarna längtat efter och trott att jag ska måla eller något annat specifikt, och så infinner sig inte energin och lusten - det är att det stinger till av dåligt samvete för att jag inte tagit tillvara på tiden jag fått till skänks. Det är något jag måste förstå och acceptera, att låta min "fria" tid rinna i eget mak utan att tänka att den ska användas till något särskilt. Att förmodligen använder jag per automatik tiden till det jag behöver mest - vila. Vila för tanken och vila för kroppen. När alla barnen är hemma konstant och vi ska tota ihop vardagen på bästa sätt, då används alla mina resurser på toppläge mest hela tiden. Framför allt kanske kreativiteten...det är den som gör att vi fixar att komma iväg i tid varje morgon oavsett vilket humör barnen vaknar (eller vägrar vakna) på. Det är bara det att jag inte tänker på det, för i mitt huvud är det sånt som bara ska funka ändå. Men så är det ju inte. Jag använder hela min kapacitet för att få saker att flyta nu, och då blir det inte så mycket över till annat.

Och så måste det få vara. Det är det jag måste acceptera. Att det ÄR så ännu en tid framöver...och låta mig själv få vila i det... Någonstans var jag inställd på att få tillbaka "mig" när värsta bebisperioden var över...men riktigt så är det ju inte. Vardagen kräver ständigt sin tribut, det är inte för inte det specifikt buntas ihop och kallas för småbarnsåren när det diskuteras i hur det sliter på tvåsamheten...och då är man ändå två som hjälps åt. Jag kör racet ensam. Och får ändå dåligt samvete för att jag inte hinner göra andra saker, EGNA saker. Undrar hur jag har tänkt att det skulle gå till, när jag för det mesta inte ens kan pinka klart ifred utan att behöva knipa strålen för att jag blir avbruten. Hur tänker jag egentligen? Pucko. Skärp dig för fan, Susanne! Kamma till dig nu va. Ge dig själv en chokladpralin och en klapp på huvudet, för att du gör en förbannat bra insats. Låt dig vara i det. Det andra kommer när det kommer. Var glad att du har tid att andas - och gör det...bara andas.      

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0