vallingtrasket

I morse, medan jag, stående vid diskbänken, förstrött tuggade min flärdfulla frukost – avskurna kanter från barnens limpmackor, nersköljda med värmt kaffe från gårdagen - eftersom jag inte hann koka nytt på morgonen - så slog det mig. Vilda och Beppe kivades i bakgrunden, för elfte gången i ordningen, mina ögon vandrade rastlöst till klockan hela tiden för att vi var sena, jag ropade för hundrade gången åt Vilda att borsta tänderna och åt Beppe att sluta slåss ( han vaknade på grymt fel sida ), jag anade en omisskännlig stank från Heddas nybytta blöja och började mitt i röran känna den ofrånkomliga stressfingervalsen spelas i staccato på min ryggrad. Det slog mig, som en slägga i pannbenet - det här är mitt liv. Det här kommer förmodligen vara mitt liv i 15 år framåt.

Vaken-nätterna med Hedda nu, som inatt med magknip och skrik mellan 3 och 5 på natten, kommer så småningom bytas mot orosnätter när hon som tonåring inte kommer hem vid utsatt tid, men det kommer likväl vara vaken-nätter. Bråken med Vilda och Beppe kommer fortsätta nästan exakt likadant tills de flyttar hemifrån – vill inte ha mössa, vilken äcklig mat, fy vad tråkigt med läxa…Bajsblöjorna och kisspölarna på golvet kommer väl förhoppningsvis att avta, men kommer bytas till smutskläder i högar på golvet och sminkkladd på badrumsgolvet och i handfatet istället. Om 10 år kommer jag fortfarande tjata för att vi ska komma i tid till skolan. Jag kommer fortfarande tjata om att tvätta händerna innan maten. Om att inte slåss. Om att hjälpas åt.

De där målardukarna och akrylfärgerna jag köpte i ett anfall av plötslig kreativitet och optimism, kommer förmodligen fortfarande stå orörda i garderoben och samla damm, antagligen tillsammans med alla filmer jag inte hunnit se och böckerna jag inte läst. Och jag kommer förmodligen fortfarande inte ha börjat dejta heller, av ren feghet och tidsbrist – jaha, du vill ta en bio och en middag, få se nu, passar hösten 2018 bra för dig? Förresten, undrar om inte någon av ungarna hade cup då, kan vi skjuta lite på det?

Japp. Det är mitt liv. Det finns andra sorters liv. Det finns de som glider runt på en lyxyacht och bara behöver vinka med lillfingret för att få en GI-sallad och en mineralvatten serverat (i jämförelse med limpkanter ), har en garderob fylld av Gucchi och Prada ( i motsats till trasiga Lindex-jeans och slitna toppar från H&M ) och har en barnjungfru som sköter blöjbytena och gnatet ( istället för att skrika sig hes själv och jaga en ålunge över toalettgolvet samtidigt som man försöker få bort bajsränderna från badrumsmattan ). Sen finns det de som bor i skjul utan elektricitet med, med bara arsenikförgiftat vatten att dricka, men hör inte till den här berättelsen. Nej, nu handlar det om min misär. Och att den kommer hålla i sig ett bra tag till…vändandet på slantarna, gnatet och tjatet, slitet och stressen.

Men, nu kommer det fina i kråksången – fast jag stod där och jämförde med lyxlirarna, medan jag tömde det sista beska kaffet, så spred sig en värme i magen. För det är ju faktiskt så, att jag aldrig, aldrig skulle vilja byta bort mitt eget liv. Det är mina barn, min tidsbrist, mitt slit, min vardag. Mitt liv. Visst, lite förbättringar gjorde ju inget – lite bättre ekonomi, lite mindre bråk, lite mindre slit - mer skratt och glädje. Och kanske lite bättre frukostar. Men, det kan man jobba på.

Och var i helvete skulle jag lägga en lyxyacht?