vallingtrasket

Idag är en tung dag. Igår såg jag mig själv och barnen, som en enhet i en stråle av ljus (nästan så), allt kommer vara bra, bli bra, jag kommer snart få jobb såklart - vem kan låta bli att anställa en sån klippa som mig?- vi kommer dansa oss fram, vi kommer snart få plats på dagis nära oss, ekonomin vända, alla praktiska saker som städning, tvätt, matlagning, disk, inga problem, det är bara bisaker. Skön känsla, att verkligen känna, att fan - vi kommer fixa det här, med stjärna i kanten. Inte bara stjärna i kanten, vi kommer dansa bland stjärnorna.

Vad ska jag säga, jag var väl galen igår. Allt var möjligt. Och så idag, pang bom, ner i grottan, såja, ner med dig i träsket, där du hör hemma din träskpadda! Idag känns det tungt att ens plocka ur diskmaskinen, för att jag tänker på alla gånger till jag ska göra det. Plocka ner tvätten, likadant. Bädda rent i sängarna. Handla. Och jag tänker på hur svårt det är att få jobb. Och jag tänker att vi alltid kommer ha taskigt ställt. Och jag tänker att vi kommer skälla, bråka, vara sura på varandra i 18 år till. Och jag tänker att jag ska dra detta i land helt själv, utan att förstöra mina barn, det är mitt förbannade jävla jobb att se till att de får den kärlek de behöver. Och jag känner mig så förbaskat jävla liten och ensam när jag tänker så. Och mina knän bara bågnar, min rygg kroknar och mitt hjärta klappar i 200. Jag måste sluta tänka på varje moment. Jag måste sluta tänka på allt som ska göras, jag måste bara låta saker rulla, för tankar kan förstöra och förgöra.

Det är ju idag jag är galen. Det var ju igår jag tänkte rätt. Annars går det aldrig. Sluta tänk så mycket Susanne, sluta lev i din skalle. Börja använd den där förbaskade meditations-cd:n du köpte. Nu!!! For i helvede, Karsten!!!