vallingtrasket

Jag skjutsade barnen till Gävle i lördags. De stora ska vara där en vecka på påsklovet och Hedda fick hälsa på sin pappa ett par timmar. Jag lämnade henne där och gick på stan ett tag. Hon tyckte om att vara där en stund, att få vara en del av den där enheten som de andra två utgör när de "åker till pappa". Vi sov kvar i Forsbacka, hos Emelie (det närmaste man kan komma en gudmor, fast utan dop). Vår gamla gård. Lite mer sliten, men ändå likadan. Pratade med människor som varit en del av vårt liv de åren vi bodde där. Promenerade i ett sagolikt vackert Forsbacka på söndagsmorgonen, när solen bröt fram, vid vattnet, vid gamla bruket, vid herrgården. Ett sting av saknad, men kanske mer efter sådant som aldrig riktigt var än efter flydda tider eller det som är nu. Min mage vet att det var riktigt att flytta därifrån och magar har nästan alltid rätt.

För att sakna platser måste det finnas en känsla för platsen - och när den känslan förändras, är det egentligen aldrig platsen man saknar. Och så är det kanske med ting och människor också. Och ibland, när det kommer till platser och människor vi lämnat, så kan känslan lura oss lite. Sätta ett visst skimmer. Jag tror att det kanske är så för att vi ska minnas det som är fint, mer än det som gör ont. Kanske.

Men nuet är alltid nytt. Oavsett hur ont det gjort stunden innan. Att kunna släppa tankar man haft och känslor man känt är den största formen av frihet. Att kunna spara dem som minnen men ändå vara ny för livet. Varje dag, i varje ögonblick. Det är nog det vackraste sättet att leva. 



Förmodligen också något av det svåraste.