Nya tider

Aaaah...jag är helt mör i kroppen när jag kommer hem, att hämta barnen efter långt arbetspass tar verkligen slut på sista reservkrafterna. Och så kommer man hem, väskor ska packas upp, smutskläder i tvätten, röja upp efter morgonens panik, laga mat...ta hand om gallskrikandes Hedda som vägrat äta på dagis och är vrålhungrig - men som samtidigt vill vara ute och blir förbannad när hon måste gå in. Har fått ont som 17 i händerna av allt moppande, urvridning av trasor och körande av fullastad, sneddragande skithusstor städvagn (kors o tvärs över hela fabriken, väjandes hej vilt för truckar och fan och hans moster - jo, de bor på fabriken!). Hoppas det är övergående invänjningsvärk, så inte handleder och tummar börjar spöka - då blir det olidligt. Men jag tror på träningsvärk (kan man få det i leder?).

Tänker tillbaka. Till kaoset när jag stod med nyfödd bebis ensam, oro för hur jag skulle få ihop allt ekonomiskt, oro för hur det skulle bli med jobb (kunde ju inte gå tillbaka o jobba kvällar o helger, när Heddas pappa inte ville lära känna henne), oro för hur jag skulle fixa barnen själv. Beslutet att flytta. Att packa ihop ett radhus ensam med tre ungar på släp. Att aldrig nånsin kunna slappna av, att vara dygnetruntförälder utan avlösning, utan paus, i snart 2 år. Nu står vi här, 2 år senare...har fixat bebistiden, har fixat flytten, har fixat dagjobb, har fixat föräldraledigheten ekonomiskt, har fixat att vara arbetslös (nåja...inte helt ensam, pappa var så go och ställde upp i skarven innan A-kassan kom igång - OCH när bilen gav upp helt!) Nu är vi ute på andra sidan...eller ute ur första kapitlet, bara resten av boken kvar. Gahhh! Jag ska fixa tonårstjejer helt själv!!! Haha...vi kommer klara oss. Vi är fighters, alla fyra. Återstår bara att försöka bli lite mer livsnjutare, där har vi också kommit en bra bit på väg - jag behöver inte steka perfekta pannkakor längre, eller baka lika stora bullar....alltid något;) Seriöst, jag har släppt på mycket av kontrollfreaksfasonerna...det känns skönt. Det känns liv. Blir det kaos nu kan jag handskas med det, för det är MITT kaos.

Och sen...sen blir det till att lägga upp en plan, en önskelista. För jag tänker ju inte städa till ungarna blir stora (förutom hemma då) - men det funkar perfekt nu, dagtid, nära till jobbet, fysiskt arbete...och tiderna funkar jättebra när barnen är så små. Men sen då...jag vet ju inte vad jag ska bli när jag bli stor...fortfarande!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0