Att känna värmen i det som är
Efter den här låååånga vargavintern är jag gräsligt trött på både kylan och snön...för att inte tala om vinteroveraller, denna ohyggliga styggelse - liksom vantar, mössor, sockor, fleecetröjor..you name it. Har man tre barn, som dessutom har lite klädnojor (mamma, strumporna är knövliga, jag HATAR de här vantarna, mamma, termobrallorna är FUUULA) så är varje morgon ett tålamodsprövande äventyr innan man kommer utanför dörren. Undrar hur många mornar vi har ramlat ihop i en svettig, skrikande hög allihop, innan vi fått styr på alltihop och kommit iväg.
Då är det lätt att längta till sommaren...den ljuvliga, när det räcker att hoppa i ett par sandaler och knata iväg, när ljumma vindar smeker den bara huden och solen värmer det frusna sinnet. Men allt har sin tjusning och sina aber...tråkigt vore de väl annars, om allt bara flöt på i lugnt mak. Och det gäller att finna det magiska i just det som är, även om man kan längta och drömma om annat. Den här texten skrev jag i somras, då vintern var långt borta och vinteroveraller kändes som piece of cake...
Ljuvliga sommar
Aaaaah, så härligt, äntligen sommar! Som vi har väntat. Vi missade ju det fina vädret i juni, då handlade livet enbart om Pack & Flytt AB. Numera har jag avvecklat det bolaget. Färdigflyttat. Under detta livet i alla fall, vem vet vad man transformerar till i nästa...till en kamel ägd av en nomadsläkt säkerligen, med tanke på min karma...
Nog om livet efter detta, vi har längtat efter att bada, så det har vi gjort nu. Nästan hela veckan. Det är inget litet projekt, att bada. För tio år sen drog man på sig bikinin, checkade snabbt att bikinilinjen och armhålorna var ok så att ingen skulle kunna beskylla en för marsvinsstöld, packade ner en bok, en flaska vatten och ett badlakan, kastade sig på cykeln, mötte upp nån kompis - sen låg man och sladdrade, sov, läste, blötte sig lite...tills man tröttnade. Och när man tröttnat var man vackert solbrun jämnt fördelat över både fram- och baksida. Numera ser stranddagarna något lite annorlunda ut. Jag kan dra packlistan först:
4 badlakan
3 uppsättningar badkläder
2 filtar
1 barnvagn
1 bärsele
3 solhattar
3 par solglasögon
1 solkräm slf 30
1 st parasoll
2 flytbrädor
1 par armpuffar
minst 4 extra T-shirtar
extra underkläder ice
massor med hushållspapper
våtservetter
blöjor
pengar
mobil
hinkar
spadar
kaffetermos
3 muggar
3 skålar
1 frysväska innehållande:
1 nappflaska m välling
1 nappflaska m vatten
1 flaska saft
1 flaska vatten
stor låda pastasallad
frukt
kakor
barnmat
2 dl sand kvarvarande från föregående baddag
Japp. När detta är nedpackat, barnen frukostade, klädda, tandborstade, kissade och bytta på, så kommer jag vanligtvis på att jag själv ännu inte är klädd, som tur är brukar detta ske innan vi går till bilen. Medans jag klär på mig, går 7-åring och 3-åring ut och leker så länge, vilket betyder att det tar ytterligare en halvtimme extra att leta reda på dem och få med sig dem till bilen sen.
Väl vid bilen ska allt in, inklusive barnen, i varm skruttbil utan AC. Därefter ihärdigt gnäll i 20 minuter, framme, packa ur allt, frakta lasset från bil till strand, packa upp, blåsa upp badleksaker, smörja barn. Sen går det 5 minuter, så kommer 3-åringen upp ur vattnet.
- Mamma, jag är bajsis!
Skynda, skynda, ropa upp 7-åring ur vattnet, stoppa 1-åring i bärselen, hålla 3-åring i handen, så mot toaletterna 100 meter bort. In, ner med brallorna.
- Mamma, jag är inte bajsis.
Tillbaks igen. 10 minuter.
- Mamma! Jag är bajsis!
Samma procedur. Inget resultat. Anledning: 3-åringen tycker toaletterna är lite läskiga vid badet, så han vill inte bajsa där. Nödigheten försvinner som genom ett trollslag. Fantastiskt. Men bajsa i blöjan gick bra tills för några veckor sen, DET kändes inte det minsta läbbigt...
Så lilla 1-åringen då. Som nyss börjat gå. Och som går och går och går och går. Över filtar, över kläder, ut i vattnet, över stup...och som undersöker ALLT på vägen. Väskor, leksaker, fimpar, stenar, sniglar, döda fiskar, smält glass, människor. De sistnämnda ställer hon sig nära och stirrar på tills de pressar fram ett hej. Sen går hon. Och jag hänger på. Framåtböjd, med lätt tultig gång, precis som henne, för att agera gåstöd. Vilket resulterat i ryggont och kraftig bränna enbart på övre delen av ryggen - framsidan är fortfarande vit som nyfallen snö.
Baddagarna har också resulterat i ännu en superkraft ( utöver sjätte sinne, mjölktillverkning och förmågan att klara sig utan sömn), nämligen split vision. Fast större delen av dagen tillbringas framåtlutad över 1-åring, lyckas man på något sätt ändå se 7-åringen ute på det djupare vattnet
( mestadels UNDER vattnet ) och 3-åringen på det grundare, samtidigt. 3-åringens knallgula armpuffar med sköldpaddshuvuden som uppstudsigt sticker ut gör kanske sitt till, men ändå. Jag kollar varje kväll vi kommit hem om jag de facto utvecklat fasettögon, det känns så mellan varven.
När alla är nöjda med badkvoten för dagen, vanligen efter 5-6 timmar, ska allt packas ner igen, luft tömmas, barn torkas. Lasset är dessutom ungefär 2 kg tyngre på vägen tillbaka till bilen, trots uppäten mat - vilket troligen beror på all extra sand vi fått oss tillgodo...i kylväskan, i kläderna, inrullat i filtarna samt i 1-åringens mage. Så går vi där, som ett eget litet anktåg. Mamma Anka går först, lätt vaggande av packtyngden, med 1-åring på magen och vagnen fullastad. Så två tultingar efter, ganska trötta och möra i benen. En syn för gudar. Hem igen, fortfarande i samma skruttbil utan AC ( inväntar fortfarande undrens dag när någon plötsligt helt mirakulöst erbjuder sig att byta sin sprillans nya mot min skrutt, enbart för att de inte kan motstå dess charm, eller min...jag lär nog få vänta ett bra tag till...). 1-åringen gastar naturligtvis hela vägen hem, de andra två gnäller i vanlig ordning.
Väl hemma ska allt lastas ur, allt blött hängas, allt sandigt skakas och tvättas, övertrötta barn ska bråkas med, kylvaror packas upp, barnen gödas och slutligen försöka få alla till ro. Och mitt i oordningen, finns ordning. Mitt i kaoset, finns harmoni. För det är ju precis så här vi vill ha det. Vi tillsammans. Vi är liv. Och vi är kärlek. Mitt i allt skrik & skrän, bråk & tråk, skäll & gnäll, tjat & prat finns kärlek. Pussar, gos, kramar, skratt, bus och lek. Det är ju just de ljusglimtarna som får livet att snurra, när värmen och ljuset plötsligt från ingenstans flödar över en och smälter hjärtat så att det nästan gör ont. För dessa stunder kan man ta bajsblöjor, vaknätter, sura miner och gap & skrik. För ett bubblande skratt, en busglimt i ögat, trinda armar runt halsen...och så orden viskade i örat. Jag älskar dig mamma. Min mamma.
Och let´s face it. Jag älskar att bringa ordning i kaos, att hitta struktur. Då mår jag gott.
Då är det lätt att längta till sommaren...den ljuvliga, när det räcker att hoppa i ett par sandaler och knata iväg, när ljumma vindar smeker den bara huden och solen värmer det frusna sinnet. Men allt har sin tjusning och sina aber...tråkigt vore de väl annars, om allt bara flöt på i lugnt mak. Och det gäller att finna det magiska i just det som är, även om man kan längta och drömma om annat. Den här texten skrev jag i somras, då vintern var långt borta och vinteroveraller kändes som piece of cake...
Ljuvliga sommar
Aaaaah, så härligt, äntligen sommar! Som vi har väntat. Vi missade ju det fina vädret i juni, då handlade livet enbart om Pack & Flytt AB. Numera har jag avvecklat det bolaget. Färdigflyttat. Under detta livet i alla fall, vem vet vad man transformerar till i nästa...till en kamel ägd av en nomadsläkt säkerligen, med tanke på min karma...
Nog om livet efter detta, vi har längtat efter att bada, så det har vi gjort nu. Nästan hela veckan. Det är inget litet projekt, att bada. För tio år sen drog man på sig bikinin, checkade snabbt att bikinilinjen och armhålorna var ok så att ingen skulle kunna beskylla en för marsvinsstöld, packade ner en bok, en flaska vatten och ett badlakan, kastade sig på cykeln, mötte upp nån kompis - sen låg man och sladdrade, sov, läste, blötte sig lite...tills man tröttnade. Och när man tröttnat var man vackert solbrun jämnt fördelat över både fram- och baksida. Numera ser stranddagarna något lite annorlunda ut. Jag kan dra packlistan först:
4 badlakan
3 uppsättningar badkläder
2 filtar
1 barnvagn
1 bärsele
3 solhattar
3 par solglasögon
1 solkräm slf 30
1 st parasoll
2 flytbrädor
1 par armpuffar
minst 4 extra T-shirtar
extra underkläder ice
massor med hushållspapper
våtservetter
blöjor
pengar
mobil
hinkar
spadar
kaffetermos
3 muggar
3 skålar
1 frysväska innehållande:
1 nappflaska m välling
1 nappflaska m vatten
1 flaska saft
1 flaska vatten
stor låda pastasallad
frukt
kakor
barnmat
2 dl sand kvarvarande från föregående baddag
Japp. När detta är nedpackat, barnen frukostade, klädda, tandborstade, kissade och bytta på, så kommer jag vanligtvis på att jag själv ännu inte är klädd, som tur är brukar detta ske innan vi går till bilen. Medans jag klär på mig, går 7-åring och 3-åring ut och leker så länge, vilket betyder att det tar ytterligare en halvtimme extra att leta reda på dem och få med sig dem till bilen sen.
Väl vid bilen ska allt in, inklusive barnen, i varm skruttbil utan AC. Därefter ihärdigt gnäll i 20 minuter, framme, packa ur allt, frakta lasset från bil till strand, packa upp, blåsa upp badleksaker, smörja barn. Sen går det 5 minuter, så kommer 3-åringen upp ur vattnet.
- Mamma, jag är bajsis!
Skynda, skynda, ropa upp 7-åring ur vattnet, stoppa 1-åring i bärselen, hålla 3-åring i handen, så mot toaletterna 100 meter bort. In, ner med brallorna.
- Mamma, jag är inte bajsis.
Tillbaks igen. 10 minuter.
- Mamma! Jag är bajsis!
Samma procedur. Inget resultat. Anledning: 3-åringen tycker toaletterna är lite läskiga vid badet, så han vill inte bajsa där. Nödigheten försvinner som genom ett trollslag. Fantastiskt. Men bajsa i blöjan gick bra tills för några veckor sen, DET kändes inte det minsta läbbigt...
Så lilla 1-åringen då. Som nyss börjat gå. Och som går och går och går och går. Över filtar, över kläder, ut i vattnet, över stup...och som undersöker ALLT på vägen. Väskor, leksaker, fimpar, stenar, sniglar, döda fiskar, smält glass, människor. De sistnämnda ställer hon sig nära och stirrar på tills de pressar fram ett hej. Sen går hon. Och jag hänger på. Framåtböjd, med lätt tultig gång, precis som henne, för att agera gåstöd. Vilket resulterat i ryggont och kraftig bränna enbart på övre delen av ryggen - framsidan är fortfarande vit som nyfallen snö.
Baddagarna har också resulterat i ännu en superkraft ( utöver sjätte sinne, mjölktillverkning och förmågan att klara sig utan sömn), nämligen split vision. Fast större delen av dagen tillbringas framåtlutad över 1-åring, lyckas man på något sätt ändå se 7-åringen ute på det djupare vattnet
( mestadels UNDER vattnet ) och 3-åringen på det grundare, samtidigt. 3-åringens knallgula armpuffar med sköldpaddshuvuden som uppstudsigt sticker ut gör kanske sitt till, men ändå. Jag kollar varje kväll vi kommit hem om jag de facto utvecklat fasettögon, det känns så mellan varven.
När alla är nöjda med badkvoten för dagen, vanligen efter 5-6 timmar, ska allt packas ner igen, luft tömmas, barn torkas. Lasset är dessutom ungefär 2 kg tyngre på vägen tillbaka till bilen, trots uppäten mat - vilket troligen beror på all extra sand vi fått oss tillgodo...i kylväskan, i kläderna, inrullat i filtarna samt i 1-åringens mage. Så går vi där, som ett eget litet anktåg. Mamma Anka går först, lätt vaggande av packtyngden, med 1-åring på magen och vagnen fullastad. Så två tultingar efter, ganska trötta och möra i benen. En syn för gudar. Hem igen, fortfarande i samma skruttbil utan AC ( inväntar fortfarande undrens dag när någon plötsligt helt mirakulöst erbjuder sig att byta sin sprillans nya mot min skrutt, enbart för att de inte kan motstå dess charm, eller min...jag lär nog få vänta ett bra tag till...). 1-åringen gastar naturligtvis hela vägen hem, de andra två gnäller i vanlig ordning.
Väl hemma ska allt lastas ur, allt blött hängas, allt sandigt skakas och tvättas, övertrötta barn ska bråkas med, kylvaror packas upp, barnen gödas och slutligen försöka få alla till ro. Och mitt i oordningen, finns ordning. Mitt i kaoset, finns harmoni. För det är ju precis så här vi vill ha det. Vi tillsammans. Vi är liv. Och vi är kärlek. Mitt i allt skrik & skrän, bråk & tråk, skäll & gnäll, tjat & prat finns kärlek. Pussar, gos, kramar, skratt, bus och lek. Det är ju just de ljusglimtarna som får livet att snurra, när värmen och ljuset plötsligt från ingenstans flödar över en och smälter hjärtat så att det nästan gör ont. För dessa stunder kan man ta bajsblöjor, vaknätter, sura miner och gap & skrik. För ett bubblande skratt, en busglimt i ögat, trinda armar runt halsen...och så orden viskade i örat. Jag älskar dig mamma. Min mamma.
Och let´s face it. Jag älskar att bringa ordning i kaos, att hitta struktur. Då mår jag gott.
Kommentarer
Postat av: catarina
Det är ju sååå kul att läsa, och det läskiga är ju att det är helt igenkännande och sant! Och med massvis av kärlek i vanlig ordning. Du är en fantastisk tjej Susanne! Jag har varit lite dålig att uppdatera mig här en tid förresten... Lite molningt har det nminsann varit här också, men det fick jag en förklaring kring oxå hur det hänger ihop. Nu har jag tagit ny fart och ska besöka bloggen mer regelbundet. Du sprider ju så otroligt med glädje och tankar. Lycka till med Malmöiten:)
Postat av: Susanne
Tack fina du! Du sprider massor med värme och eftertänksamhet med ditt skrivande själv! Skåne är ett trevligt ställe...:D
Trackback
