Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp
- Mamma! Du har olika skor på dig!
- Åh. Vilken tur att båda är svarta! Och vilken tur att jag i alla fall har alla tre barn med mig, eller hur?
- Men mamma!
Sen var hon väldigt noga att tala om för fröken på en gång, att vad tokigt, mamma har olika skor - så att det blev en kul grej och inte något som andra skulle se ändå och viska om.
När jag sen släppt av Beppe på hans dagisavdelning och står och klär av Hedda på hennes avdelning, så upptäcker jag när jag fått av overallen att hon är ut och in idag...hennes kläder alltså. Sömmarna löpte jättefint på utsidan av bodyn. Byxorna var rätt. Ett rätt av två kan väl inte vara fel?
Där går den där morsan med tre ungar som går i olika skor och som inte ens kan klä på sina barn ordentligt! Shit happens. Tur det inte var första jobbardagen idag, hade känts liiite jobbigt att gå i olika skor första dagen i alla fall. Sen när de väl känner mig kanske jag kan komma undan med det. Eller förresten, det kanske hade varit lika bra att sätta ribban på en gång. Varför hymla?
Det var en stormig morgon, om man uttrycker det så. Den som varit mest obstinat hittills har ju varit Vilda, hon har tagit längst tid på sig, vägrat gå, blivit arg på strumpor, skor, fleecetröjor. Nu har hon lugnat sig, hon sköter sig superbt på morgonen...vilket lämnar mer utrymme för nästa att börja krångla. Nu är vi inne i en riktig Beppebråkarfas. Fyra år och kan själv, vilket är jättebra. Men han blir t o m arg om man så bara frågar om han vill ha hjälp. Och även om han KAN själv, så kommer han liksom aldrig igång. När vi andra är påklädda och klara, och står och svettas i våra ytterkläder, har han inte ens gjort byxlåset klart. Även om jag försökt sätta igång honom en stund före oss andra. Han hittar saker att pilla på, måste bara, ska göra det här...jaja, jag ska mamma!
I morse ställde han sig på en massa kläder och vägrade flytta sig. När jag försökte pilla loss Heddas fleecetröja under hans fötter halkade han såklart omkull och slog dessutom i huvudet - det är också en grej just nu, han SLÅR sig på allt, hela tiden. Och hans ljuva stämma är rätt påträngande när han tar i och riktigt BUUUÄÄÄHH!!! ända från tårna. Sisådär en hundra gånger om dan. I morse hatade han sin mamma, älskade sin pappa och skulle aldrig nånsin mer krama mig. Så stod vi där, 10 min innan Vilda började...och han var inte klädd. Skulle bara hinna få på honom ytterkläder, baxa ut alla till bilen och hinna köra till Vildas skola på 10 min. Inte konstigt att man åker i olika skor då...konstigare att man alls har fått på sig två skor över huvud taget.
Skrattade gott idag åt ditt inlägg, även om jag oxå känner igen mig en del.och vet att det också finns en sorg i detta inlägg. jag Stod själv, när barnen var mindre, och knöt rosett under hakan på barnmössan....dock under ZORROS haka stod jag och knöt....de såg lika förvånad ut allihop. Gick in på dagis och ropade hem Miranda (som gick på skolan) ringde skolan och sjukanmälde zorro....nej det var ett virrvarr. För mig handlade det om stress när jag ser tillbaka. Utbrändhet helt enkelt. Liiite avlastning någon gång fanns inte i min vardag och det gör det väl inte för dig heller vad jag ser, Men snälla, tänk på dig själv. Våga be om hjälp ibland. Man behöver inte fixa allt själv. Man behöver inte bita ihop och ta mer än man fixar. Ta semester i vardagen om du kan! Akta dig för att bli helt utbränd det tar visst år att ta sig upp igen om man nånsin tar sig upp....kram:)
Ja, vissa dagar blir det lite virrvarr, kan bara föreställa mig hur det blir när jag ska jobba! Igår kväll, när vi satt vid TVn och Hedda började gnälla, tog jag nappen och stoppade i Beppes mun, han hade kvar den i ren förvåning, sen utbrast han: men mamma! först då märkte jag att jag stoppat fel! jag är dålig på att ta "semester", även om barnen stundvids inte är hemma så går hjärnan på högvarv och försöker klura ut hur man ska fixa saker.
