Sörjd och saknad eller var det bara skönt med en paus?
Woohooo! Äntligen. Har inte kunnat logga in på bloggen på 2 dar, jag antar att det är den allsmäktiges sätt att försöka påtala något för mig, men som vanligt lyssnar jag inte med själen utan visslar lite förstrött och låtsas som ingenting.
Det har varit sköna dagar efter nyår. I lördags lånade jag ut Hedda till sin mormor några timmar och åkte till stan en sväng, strosade lite och lyckades t o m ta en fika i lugn och ro med trevligt VUXET sällskap. Jag är inte så svår att tillfredsställa rent konversationsmässigt just nu, med tanke på att den vanliga konversationen till stor del består av "titta", "tittut", "namnam" och "men du HAR ju bajsat!"... Jag blir lite orolig att jag tappat hela ordförrådet ibland, därför är det skönt att få tillfällen att leta reda på det vuxna språket, väl dolt djupt där inne i skrymslena.
Hedda sjuknade i lördags natt, fick feberfrossa och var inte alls pigg, vi satt uppe i en fåtölj i vardagsrummet, jag vaggandes henne insvept i en filt i knät. I två timmar satt vi där, inte förrän efter 3 på natten somnade hon så pass att jag kunde bära henne till sängen. Försökte ge henne flytande febernedsättande, men den kampen slutade med att hon sprutat kletig medicin över både köksskåp, bänk, golv och mig. Tips: undvik helst att spotta Ipren i ögat på någon. Det svider... Till slut hittade jag en Alvedon-supp i alla fall, inte populärt det heller, men betydligt enklare. Trodde Hedda skulle sova längre på morgonen efter nattens kamp, men hon vaknade vid 6, fortfarande febrig men skulle prompt upp ändå. Söndagen dimmade vi bort hela dagen, förtvivlat trötta båda två.
Skulle egentligen köra och hämta barnen nu i veckan, åka redan i morgon för att hälsa på käraste vännerna och grannarna på "gamla" stället, Emelie och Andrea först. Tanken var att stanna hos Emelie till onsdagen, sen hämta barnen och åka hem. Men det är så halt väglag, att sitta och köra 40 mil med barn i bilen känns inte så lockande. Ringde barnens pappa idag och han lovade att de skulle ta tåget ner istället, kändes som en lättnad. Det känns som det lättat lite, det går lättare att be om saker och han känns mer tillmötesgående. Vet inte vad som förändrats, han eller jag, situationen kanske - eller också lite av varje. Ingen idé att spekulera, jag nöjer mig nog helt enkelt med att säga: hallelujah! En sak har jag åtminstone lärt mig på vägen...analysera aldrig sönder bra saker som händer. Då byter de ofelbart sida och blir onda direkt....moahahaha.
Puss på er.
Det har varit sköna dagar efter nyår. I lördags lånade jag ut Hedda till sin mormor några timmar och åkte till stan en sväng, strosade lite och lyckades t o m ta en fika i lugn och ro med trevligt VUXET sällskap. Jag är inte så svår att tillfredsställa rent konversationsmässigt just nu, med tanke på att den vanliga konversationen till stor del består av "titta", "tittut", "namnam" och "men du HAR ju bajsat!"... Jag blir lite orolig att jag tappat hela ordförrådet ibland, därför är det skönt att få tillfällen att leta reda på det vuxna språket, väl dolt djupt där inne i skrymslena.
Hedda sjuknade i lördags natt, fick feberfrossa och var inte alls pigg, vi satt uppe i en fåtölj i vardagsrummet, jag vaggandes henne insvept i en filt i knät. I två timmar satt vi där, inte förrän efter 3 på natten somnade hon så pass att jag kunde bära henne till sängen. Försökte ge henne flytande febernedsättande, men den kampen slutade med att hon sprutat kletig medicin över både köksskåp, bänk, golv och mig. Tips: undvik helst att spotta Ipren i ögat på någon. Det svider... Till slut hittade jag en Alvedon-supp i alla fall, inte populärt det heller, men betydligt enklare. Trodde Hedda skulle sova längre på morgonen efter nattens kamp, men hon vaknade vid 6, fortfarande febrig men skulle prompt upp ändå. Söndagen dimmade vi bort hela dagen, förtvivlat trötta båda två.
Skulle egentligen köra och hämta barnen nu i veckan, åka redan i morgon för att hälsa på käraste vännerna och grannarna på "gamla" stället, Emelie och Andrea först. Tanken var att stanna hos Emelie till onsdagen, sen hämta barnen och åka hem. Men det är så halt väglag, att sitta och köra 40 mil med barn i bilen känns inte så lockande. Ringde barnens pappa idag och han lovade att de skulle ta tåget ner istället, kändes som en lättnad. Det känns som det lättat lite, det går lättare att be om saker och han känns mer tillmötesgående. Vet inte vad som förändrats, han eller jag, situationen kanske - eller också lite av varje. Ingen idé att spekulera, jag nöjer mig nog helt enkelt med att säga: hallelujah! En sak har jag åtminstone lärt mig på vägen...analysera aldrig sönder bra saker som händer. Då byter de ofelbart sida och blir onda direkt....moahahaha.
Puss på er.
Kommentarer
Trackback
