Att leva med ständig röra
Vilda hade fått matteläxa igår, hon låg lite efter eftersom hon var sjuk förra veckan. De håller på med minus och har precis börjat i en ny bok. Hon blir så arg, så arg, när hon inte kan på en gång eller när det blir fel. Hon vill inte ha hjälp och man får inte förklara, hon blir så ilsken och besviken på sig själv att hon vill riva sönder boken för att hon inte kan.
- Men Vilda, det är ju inte meningen att du SKA kunna det här än, det är ju meningen att du ska lära dig...
- Jag ska VISST kunna!
- Men vännen, då skulle du ju inte behöva gå i skolan alls....
Jag försökte, men hon blev bara ännu surare. När hon lugnat sig lite, satte jag mig en stund med henne på sängkanten. Hela hennes väsen utstrålar surputunderläpp när hon är på det humöret. Man tror man ska få en elstöt bara av att röra henne. Jag satte mig i alla fall och bad henne tänka efter vad det var som gjorde henne så arg när hon inte kunde.
- Vet du mamma, jag vill inte ha så mycket minnen! De stökar bara till och det finns inte plats att tänka när jag ska räkna matte! De bara surrar runt så här och här och här!
Hon visade demonstrativt med fingrarna snurrande runt huvudet. Skruttan. Hon har alltid haft ett hästminne, hon kan läsa något, se något på tv, lyssna när någon berättar...och i 9 fall av 10 kan hon återberätta med alla detaljer. Hon kan se helt okoncentrerad ut när någon berättar något, som att hon inte lyssnar alls - greja med något annat, flacka med blicken...men i själva verket tar hon in nästan allt. Förutom om man skäller, då slår larmet på och grindarna går upp, då kan hon inte återge något alls som sagts. Hon har dessutom ett väldigt komihåg på platser och vägar dit. Här har vi varit, eller här har vi åkt förut, kan hon säga fast det är jättelänge sen.
Vi pratade en stund till, när hon var lugn - och hon uttryckte att hon har svårt att sortera, alla minnen finns där samtidigt, som ett brus. Hon kan inte stänga av utan alla delar jobbar samtidigt - och då blir det naturligtvis extra svårt att koncentrera sig på matte. Klart att hon blir arg, vem skulle inte bli det till slut. Det vet man ju själv hur irriterande det känns om det är alltför rörigt omkring en, alltför länge. Och hon har detta pågår ständigt, fast ännu värre: inne i sitt huvud.
- Men Vilda, det är ju inte meningen att du SKA kunna det här än, det är ju meningen att du ska lära dig...
- Jag ska VISST kunna!
- Men vännen, då skulle du ju inte behöva gå i skolan alls....
Jag försökte, men hon blev bara ännu surare. När hon lugnat sig lite, satte jag mig en stund med henne på sängkanten. Hela hennes väsen utstrålar surputunderläpp när hon är på det humöret. Man tror man ska få en elstöt bara av att röra henne. Jag satte mig i alla fall och bad henne tänka efter vad det var som gjorde henne så arg när hon inte kunde.
- Vet du mamma, jag vill inte ha så mycket minnen! De stökar bara till och det finns inte plats att tänka när jag ska räkna matte! De bara surrar runt så här och här och här!
Hon visade demonstrativt med fingrarna snurrande runt huvudet. Skruttan. Hon har alltid haft ett hästminne, hon kan läsa något, se något på tv, lyssna när någon berättar...och i 9 fall av 10 kan hon återberätta med alla detaljer. Hon kan se helt okoncentrerad ut när någon berättar något, som att hon inte lyssnar alls - greja med något annat, flacka med blicken...men i själva verket tar hon in nästan allt. Förutom om man skäller, då slår larmet på och grindarna går upp, då kan hon inte återge något alls som sagts. Hon har dessutom ett väldigt komihåg på platser och vägar dit. Här har vi varit, eller här har vi åkt förut, kan hon säga fast det är jättelänge sen.
Vi pratade en stund till, när hon var lugn - och hon uttryckte att hon har svårt att sortera, alla minnen finns där samtidigt, som ett brus. Hon kan inte stänga av utan alla delar jobbar samtidigt - och då blir det naturligtvis extra svårt att koncentrera sig på matte. Klart att hon blir arg, vem skulle inte bli det till slut. Det vet man ju själv hur irriterande det känns om det är alltför rörigt omkring en, alltför länge. Och hon har detta pågår ständigt, fast ännu värre: inne i sitt huvud.
Kommentarer
Postat av: Ann-sofie
Tycker synd om barnen som alla ska vara stöpta i samma form, alla ska vara duktiga i skolan, tycker barnen blir alldeles för stressade. Mycket beror nog på att vara tillgänglig hela tiden via telefon och mail...
Trackback
