vallingtrasket

Igår var Hedda och jag hembjudna till storebror med familj på lunch, blev väl försedda med god mat, suveränt fika och mycket trevligt sällskap. De är en mysig familj, brorsan, hans sambo och deras tre barn - det har väl gått upp och ner för dem som för de flesta, men de kör teamarbete, de har samhörighet och de önskar varandra allt gott. Det kommer man långt på.

Jag promenerade hem med Hedda i vagnen, och på vägen genom skogen passerar man en pulkabacke. På väg från pulkabacken kom en mamma och en pappa, dragandes varsitt litet barn i pulka, de tjoade och skrattade och såg helt enkelt lyckliga ut. Kärleksfulla. Sammansvetsade. Och det kom genast ett litet, litet sting i magen. Känslan kanske inte kan namnges egentligen. Avund? Längtan? Saknad?

Inte saknad. Man kan nog inte sakna något man inte haft fullt ut, för just den där riktiga höraihopgemenskapen har jag aldrig upplevt riktigt i mina vuxna relationer, inte med pappan till mina barn heller. Det kändes mer som jag och barnen, inte på grund av honom eller på grund av mig, utan mer kombinationen kanske.

Inte längtan heller. Längtan förutsätter nog möjligheten att kunna uppnå något, ett i fjärran gripbart mål...och det har jag fullt accepterat, att jag aldrig kommer kunna dela mina barn med en annan vuxen på det sätt som bara två föräldrar kan göra.

Avund då? Nej, jag blir glad när jag ser att den där gemenskapen och kärleken faktiskt existerar, att det är människor förunnat att faktiskt kunna leva så med varandra. Det ger hopp om mänskligheten.

Jag tror det är vemod. Ett stänk vemod över att det inte blev så för oss kanske. Men ett vemod som snabbt sveper bort och istället övergår i glädje. Över gemenskapen jag och mina barn har.