vallingtrasket

Det här är ett syndens näste. Hedda och jag har tendenser att hemfalla åt depraverat och dekadent leverne när vi är ensamma hemma. Det är nästan lite som att våra föräldrar har åkt bort och lämnat oss ensamma hemma. När Vilda och Beppe är hemma sköter sig allt... regelbundna mattider, tvättmaskinen går, disken diskas...nu är det kaos, hemtrevligt sådant, men ändå en salig röra. Igår njöt vi hela dan, lämnade allt och drog på långpromenad ner till badhuset, levde loppan i flera timmar - bada, fika...handlade lite och knallade hem lagom till mörkret började sänka sig. Sen Teletubbiesmaraton och Billys panpizza halvliggande i soffan, äten växelvis från samma tallrik med samma gaffel. Jag fick nästan lust att verkligen ligga lättjefullt utsträckt med en klase druvor i handen och sakta sänka den mot läpparna...som på Dionysos tid. Känslan var lite densamma. Orgie. Det är nog århundraden av prästerskapets makt som sitter i ryggraden och får en att känna sig syndig när man är lättjefull. Mer lättja och ljuvhet till folket! Gratis panpizza och julmust till alla! 

Jag förstår inte hur jag kunde tycka det var "jobbigt" med ett styck barn på den tiden det begav sig - när Vilda var liten. Det är ju rena drömtillvaron. Fast det kanske helt enkelt beror på att man sänker kraven på sig själv och omgivningen - och på vad en drömtillvaro är - för varje barn som tillkommer. Tänk att ha 10! Då skulle man tycka att en timmes sömn per dygn vore fantastiskt...och så skulle man säkert räkna de där timmarna på förlossningen (innan man ska hem igen med nästa nyförvärv) som egentid. Ha!

Allt är relativt:)...och alla verkligheter är olika. Finns egentligen sanningar?