Små på utsidan, stora inuti
Kommer hem mör i kroppen, känns att den arbetat. Tillfredsställande, men slitigt. Efter 5 timmar på fabriksstäden känns det som man jobbat en full dag, huvudet är fullt av surr från verkstaden, benen har gått många kilometer och armarna svabbat hundratals kvadrat och skurat vansinniga mängder toaletter. Då åker man vidare på nästa städ, till en butik eller till någons hem...som idag, veckostädar hemma hos någon, rubbet - toaletter, kök, damning, dammsugning och svabbning. Efter avslutad arbetsdag åker man och hämtar sina 3 små glin på olika ställen, handlar om det behövs och kommer sen hem till sitt eget skitiga, ostädade hem. Antingen kan man sätta sig och börja fundera över meningen med alltihop, eller så kan man tänka att det är skönt att få träna på arbetstid. Just nu föredrar jag det senare. Jag har betalt för att få en 7-timmars riktig genomkörare av kroppen. Hur många kan säga det?
Och så glinen då. Så glad jag känner mig när jag får hämta dem när vi inte längre nöter på varandra hela dagarna. Full av kraft, tänker att vi ska hitta på det och det när vi kommer hem, mysa, busa, kramas...så fort vi kommer innanför dörren bryter det ut - om inte redan när Vilda hämtas på fritids. Igår var hon arg på MIG för att bästisens mammas telefon inte fungerade, så vi inte kunde ta med bästisen hem hipp som happ, eftersom vi inte fick tag i hennes mamma. Idag blev hon förbannad för en läxa - vilket resulterade i ett tvåtimmarsbråk... hujeda mig. Lusten att busa och mysa blev som bortblåst. Men sams lyckades vi bli innan nattning, alltid något.
Heddaliten. Var på utvecklingssamtal på dagis efter jobbet idag. Hon är en tuff liten brutta. Hon hakar på direkt om det är något hon vill göra, struntar i om det är stora eller små barn, hon hoppar in i leken vilket som. Idag hade hon helt sonika gått bort till 3 storingar från en annan avdelning och åkt rutschkana med dem. Hon fixar och grejar, klär sig nästan själv och hjälper de andra. Knatar på som en hel karl (ett helt fruntimmer?) när de går i skogen eller någon annanstans. Nästan minst på avdelningen, till växten är hon den pyttigaste. Mat är inte så intressant alls, om det inte är soppa, då slinker det ner...ibland kan hon smälla till och äta dubbelt, så liten hon är, men då äter hon väl ikapp för flera veckor. Och hon talar klart och tydligt om när det är något som inte passar. Hoppas hon fortsätter med det resten av livet. Tydlighet och egenvärde, tron på att hon har sin rätt att tycka och tänka själv om sig och sitt.
Beppe. Som grabbar till sig nu när han äntligen får gå med andra storbarn, leka med andra killar i sin egen ålder. Han kom hem med ett papper fullklistrat med bilder på spel.
- Det är slåss-spel mamma, såna önskar jag mig när jag fyller år, kan du ringa runt till alla och säga det?
Han fyller i oktober....bäst vi ringer runt nu, bara flera månader kvar...
Finns det inga kramspel, vill jag fråga. Han som var den kramigaste, gosigaste lilla kille jag visste, tills för bara ett litet, litet tag sen, som älskade att mysa och som dessutom hade ett inkännande och en enorm empati...de sidorna har fallit lite i skymundan, jag undrar om det är grabbigheten som föser det åt sidan? Är de så oförenliga de sidorna?
Ögonblicksbild. Av en liten 2-årig pojke, som vaknar mitt i natten, för att hans mamma sitter i sin säng och storgråter, alldeles förtvivlad och översiggiven. En mamma som precis vaknat upp, mitt i natten, av att hon fått en stor blödning. I hennes mage ligger pojkens lillasyster, bara 16 veckor ännu. Barnens mamma tror att fostret har gett upp, att det dött i magen. Hon har bara dagarna innan fått veta att barnens pappa tänker flytta ifrån dem, vilket naturligtvis gör förvivlan än större, hon kan inte dämpa sin gråt fast den lilla pojken vaknat utan gråter än mer. Den lilla, lilla pojken kryper upp till sin mamma i sängen, sätter sig bredvid henne, tar hennes hand i sin och stryker henne mjukt på kinden. Såja, mamma, säger han. Man kan se i hans ögon att det finns ett litet sting rädsla, men att han reser sig över det för att han ser sorgen hos sin mamma...en mamma som inte brukar gråta så hjärtskärande.
Den bilden kommer alltid vara stark. Förmodligen kommer den finnas kvar, lika skarp i kanterna, långt efter att den lilla pojken har blivit en vuxen man. Någon gång ska jag berätta för honom om den natten, om den modiga lilla pojken, som strök sin mammas kind. Han gjorde något som många vuxna män inte klarar. Han tröstade en förtvivlad, gråtande kvinna - på det enda riktiga sättet. Genom att finnas där, utan att fly undan, sin egen rädsla till trots. Så stort.
Och så glinen då. Så glad jag känner mig när jag får hämta dem när vi inte längre nöter på varandra hela dagarna. Full av kraft, tänker att vi ska hitta på det och det när vi kommer hem, mysa, busa, kramas...så fort vi kommer innanför dörren bryter det ut - om inte redan när Vilda hämtas på fritids. Igår var hon arg på MIG för att bästisens mammas telefon inte fungerade, så vi inte kunde ta med bästisen hem hipp som happ, eftersom vi inte fick tag i hennes mamma. Idag blev hon förbannad för en läxa - vilket resulterade i ett tvåtimmarsbråk... hujeda mig. Lusten att busa och mysa blev som bortblåst. Men sams lyckades vi bli innan nattning, alltid något.
Heddaliten. Var på utvecklingssamtal på dagis efter jobbet idag. Hon är en tuff liten brutta. Hon hakar på direkt om det är något hon vill göra, struntar i om det är stora eller små barn, hon hoppar in i leken vilket som. Idag hade hon helt sonika gått bort till 3 storingar från en annan avdelning och åkt rutschkana med dem. Hon fixar och grejar, klär sig nästan själv och hjälper de andra. Knatar på som en hel karl (ett helt fruntimmer?) när de går i skogen eller någon annanstans. Nästan minst på avdelningen, till växten är hon den pyttigaste. Mat är inte så intressant alls, om det inte är soppa, då slinker det ner...ibland kan hon smälla till och äta dubbelt, så liten hon är, men då äter hon väl ikapp för flera veckor. Och hon talar klart och tydligt om när det är något som inte passar. Hoppas hon fortsätter med det resten av livet. Tydlighet och egenvärde, tron på att hon har sin rätt att tycka och tänka själv om sig och sitt.
Beppe. Som grabbar till sig nu när han äntligen får gå med andra storbarn, leka med andra killar i sin egen ålder. Han kom hem med ett papper fullklistrat med bilder på spel.
- Det är slåss-spel mamma, såna önskar jag mig när jag fyller år, kan du ringa runt till alla och säga det?
Han fyller i oktober....bäst vi ringer runt nu, bara flera månader kvar...
Finns det inga kramspel, vill jag fråga. Han som var den kramigaste, gosigaste lilla kille jag visste, tills för bara ett litet, litet tag sen, som älskade att mysa och som dessutom hade ett inkännande och en enorm empati...de sidorna har fallit lite i skymundan, jag undrar om det är grabbigheten som föser det åt sidan? Är de så oförenliga de sidorna?
Ögonblicksbild. Av en liten 2-årig pojke, som vaknar mitt i natten, för att hans mamma sitter i sin säng och storgråter, alldeles förtvivlad och översiggiven. En mamma som precis vaknat upp, mitt i natten, av att hon fått en stor blödning. I hennes mage ligger pojkens lillasyster, bara 16 veckor ännu. Barnens mamma tror att fostret har gett upp, att det dött i magen. Hon har bara dagarna innan fått veta att barnens pappa tänker flytta ifrån dem, vilket naturligtvis gör förvivlan än större, hon kan inte dämpa sin gråt fast den lilla pojken vaknat utan gråter än mer. Den lilla, lilla pojken kryper upp till sin mamma i sängen, sätter sig bredvid henne, tar hennes hand i sin och stryker henne mjukt på kinden. Såja, mamma, säger han. Man kan se i hans ögon att det finns ett litet sting rädsla, men att han reser sig över det för att han ser sorgen hos sin mamma...en mamma som inte brukar gråta så hjärtskärande.
Den bilden kommer alltid vara stark. Förmodligen kommer den finnas kvar, lika skarp i kanterna, långt efter att den lilla pojken har blivit en vuxen man. Någon gång ska jag berätta för honom om den natten, om den modiga lilla pojken, som strök sin mammas kind. Han gjorde något som många vuxna män inte klarar. Han tröstade en förtvivlad, gråtande kvinna - på det enda riktiga sättet. Genom att finnas där, utan att fly undan, sin egen rädsla till trots. Så stort.
Kommentarer
Trackback
