Förlorade värden i världen

Heddaliten blev bara sämre i natt, i morse 40 i feber, tät i bröstet, andfådd. Vällingen hon fick i sig spydde hon upp på en gång, magen var så full av nersvalt slem att det inte fanns plats för något mer. Och så hade hon den där blicken, den där långtborta, halvdöda blicken som är alla mammors mardröm. Den där blicken som får en att tro att det finns en risk att det är riktigt, riktigt allvarligt. Den där blicken som får en att börja fundera, tveksamt...om man ska våga ringa vårdcentralen. Våga, ja. För det gör man nästan inte. Man drar sig in i det längsta, för man VET att de kommer svara att det är HELT normalt att små barn har 41 graders feber i 3 veckor, att BARA de får i sig vätska (räcker med 2 ml) så klarar de sig HUR bra som helst och rosslar det är det bara bra eftersom det betyder att de får upp slemmet.

Nu är inte jag en mamma som ringer i onödan. Sist hann det bli riktigt allvarligt, då hade jag vaggat runt på lunginflammationsbebis i 3 dygn, visserligen ringt rådgivningen (det var de som sa att allt var helt normalt) ...lunginflammationsbebis som dessutom dragit på sig öroninflammation, vi varken åt eller sov vare sig hon eller jag, på 3 dygn...innan vi stod på oss och fick tid på jouren. Då blev det pådrag, in på barnkliniken, lungröntgen, antibiotika.

Så denna gång ville jag ta det säkra före det osäkra - vilket jag påtalade i telefonen - sa att jag ville att någon lyssnade på bröstet för säkerhets skull. Inga problem, vi fick tid. Kommer till vc. Blir inropade till en manlig, medelålders läkare. Stressad. Vem är det som är Hedda? frågade han och synade mig, Beppe och Hedda...öööh...han hade ju personnumret, såg Beppe och jag ut som 1,5 år eller? Talade om vem som var Hedda, genast kom följdfrågan: Och vad är felet? (hade jag vetat det hade jag väl inte behövt komma?). Så jag försökte berätta att hon varit rejält dålig året innan och att vi därför ville kolla....sen hann jag inte längre, han avbröt med: men vad är det för fel NU?. Jag gav upp, bad honom bara lyssna...vilket han gjorde raskt med kallt stetoskop, lika snabbt slet han fram otoskopet, tryckte in det oförsiktigt i öronen på en mycket sjuk, ynklig liten 1-åring som genast började storgråta, alldeles förtvivlad. Ja, den kan vara lite vass, sa läkaren...Varför är man inte extra försiktig då kan man ju undra...han slet bort den så hastigt att struten fastnade kvar i Heddas öra. Han varken hälsade på barnen eller talade om vad han skulle göra för Hedda i förväg...jag var alldeles mållös. Ser bra ut sa han, ni får gå till provtagningen och ta en snabbsänka. Allt som allt hade samtal och undersökning tagit 3 minuter. Sen när började läkarna få ackordbaserad lön? 

In på provtagningen, stick i fingret, liten, sjuk Hedda grät lite mer...men klämmer ändå ur sig ett "tatt" när hon får plåstret. Då höll jag på att börja gråta. Tillbaka in till läkaren, sänkan visade bara 25, troligen virus, ni får Bricanyl för andningen. Så var det klart. Går till apoteket på sjukhuset, med stirrig Beppe och ledsen Hedda för att hämta ut Bricanylen...två, medelålders kvinnor arbetar där. En plockar upp varor i hyllorna, en plockar fram mynt i kassan, vi är helt ensamma i butiken och tar en nummerlapp. Båda damerna tittar upp på oss, fortsätter sen lugnt med det de håller på med. Hedda håller på att kräla ur vagnen, hon vill inte vara på apoteket eller sjukhuset, hon vill åka hem och fortsätta vara sjuk i lugn och ro. Jag harklar mig och frågar om vi kan hämta ut. Damen som plockar mynt tittar upp och svarar med en lätt snorkig biton att hon ska bara plocka färdigt pengarna, flyttar sig sen till andra kassan och fortsätter skramla med sina mynt. Den andra damen verkar färdig med sitt, så hon kommer äntligen fram och ger oss det vi ska ha så vi kan bege oss hemåt.

Jag är fortfarande lätt mållös. Och förbannad. Ett litet barn ska bli behandlat med respekt och ömhet, speciellt när det är sjukt...och FRAMFÖR ALLT av personal som valt att arbeta inom ett vårdande yrke, där man har ett enormt ansvar gentemot sjuka, svaga människor, som befinner sig i en fruktansvärt utsatt situation. Annars har man valt jävligt fel bana. Jag kan bara hoppas att just DEN läkaren var ett enstaka dåligt exempel. Och att just DE apoteks-damerna hade en förbaskat dålig dag. För jag har ingen lust att tro att den här världen på väg helt åt helvete - att respekt och ömhet är ord som är på väg att förlora sitt värde och sin betydelse helt när det har med sjuka människor att göra.    

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0