vallingtrasket

Så var de hemma igen då. Ordningen återställd. Eller rättare sagt oordningen. Kaoset. På de få timmarna på eftermiddagen och kvällningen som alla varit hemma har vi lyckats med följande:

1. Trampa i kattbajs (undertecknad)

2. Ramla i en lerpöl och geggat ner hela byxorna, ryggen på jackan och stövlarna upp till skaften. T o m kalsongerna hade det gått igenom till. (Beppe)

3. Bajsa löst på vardagsrumsgolvet (Willy)

4. Bajsa löst på badrumsgolvet, i kalsongerna, på utsidan av toalettstolen samt på badrumsmattan. Hur det nu gick till (Beppe)

5. Tjafsa och bråka om tandborstning (Vilda, Beppe och Hedda - tänk att det fortfarande kommer som en överraskning att man måste borsta tänderna innan man lägger sig!)

6. Tjafsa och bråka om att man inte slänger ut kläder, leksaker, köksgeråd, soffkuddar, äppleskruttar och bananskal på vardagsrumsgolvet...och att om man ändå gör det tar reda på det efter sig (Beppe och Hedda)

7. Väcka Hedda 2 ggr efter att hon somnat på kvällen genom att skrika istället för att prata (Vilda och Beppe) och genom att råka drämma igen trappgrinden som idiotiskt nog är av metall (Vilda)

Det är alltid stökigast första dagen hemma igen efter att de varit borta en hel vecka, innan vi nöter in oss med varandra på nytt. Hedda har varit van att husera i ensamt majestät med lilla mamsen en hel evighet och blir asförbannad när plötsligt två till ska ha uppmärksamhet och, gud förbjude, dessutom KRAMAS och PUSSAS med HENNES mamma!

Men. Det allra viktigaste...mitt i röran har vi också lyckats:

1. Äta glass tillsammans i solen för att fira den första riktiga vårdagen, vi satt på trottoarkanten utanför affären och räknade bilar medan vi åt.

2.Vara ute på gården tillsammans en lång stund, plockat fram alla vårsaker ur förrådet, cyklar, sparkcyklar, bobbycars och trampbilar.

3. Kramas och gosa i soffan.

4. Läsa nya Bamse-tidningen som kvällslektyr.

5. Säga förlåt och bli sams efter tjafsen.

Beppe hade förresten svårt vid "överväxlingen" idag. I vanliga fall blir det ett snabbt avsked till pappa, eftersom jag hämtar dem på stationen och så åker vi på en gång. Denna gång hade vi lite att diskutera (prata om, INTE bråka), barnens pappa och jag, om semestern, lite annat smått och gott, så det tog en bra stund innan vi äntligen skulle åka. Då brast det för Beppe, vilket det aldrig nånsin brukar göra - han brukar vara överlycklig när han kommer hem...men nu:

- Jag vill inte följa med den där töntiga mamma hem!

Tårarna sprutade och han hulkade och grät och var arg samtidigt. Beppes pappa började försöka tillrättavisa och tala om att mamma är väl inte töntig, du har ju längtat efter henne, det är väl klart du vill vara med mamma...men jag stoppade honom. Lät Beppe vara arg och ledsen klart. För det handlade ju inte om det. Han har förstått att det dröjer innan han ser sin pappa igen. Han börjar bli så stor att tidsperspektiven klarnar lite mer - och det gör ont. Det gör ont att säga hej då till sin pappa då...och då finns det ingen annan att bli arg och ledsen på än sin töntmamma såklart. Det är okej, Beppe. Man får. Gud vet att kärringen kan ta den lilla smällen. Hon har överlevt atombomber.

Vi stannade på väg hem och åt glass i solskenet. Åkte vidare hemåt, släpade in all packning och var ute och lekte en lång stund. För Beppe var det fortfarande jobbigt, han brast i gråt och blev arg om vartannat, för allt. När vi gick in till slut och jag tröstade honom efter att han ramlat i leran, så smög han sina armar runt mig och viskade tyst:

- Förlåt mamma. Förlåt för det där jag sa till dig. Jag älskar dig.

Det här var 3 timmar senare. Han hade burit på det i 3 timmar. Han är bara 4 år. En liten, liten pojke. Och hans hjärta rymmer hela världen. Hela världen och en evighet.