Reflektioner
Ser tillbaka, får visioner framåt. Faller i tankar, inte om nuet, utan om sen och då...och låter mig falla i det en stund - utan att tvinga mig tillbaka till just nu, som jag ofta gör. Dået, som format mig till den jag är just nu, i alla fall delvis. Jag är en klippa, ett berg, jag är jord och rötter, så känns det inuti. Det kan storma på ytan, stora vågor kan slå över mig, jag kan rya och gå på, till och med bli nervös och lite spattig, men djupt därinne i kärnan är det kav lugnt. Det ska mycket till numera för att rubba mig, jag ser inte längre små, små saker, jag ser inte längre att saker går fel - det händer bara, utan förskyllning, utan utsållning - saker händer och man får ta tag i dem om det behövs, oftast kommer det något gott av dem i slutändan. Det som är viktigt finns därinne i mig, kärnan, oförändrad, fast. Och den gror och slår rot, växer, varm och svällande. Kärleksrot. Den lyser. Min fasta punkt är jag, allt annat kan förändras, men min fasta punkt som aldrig stjälper över ända, är jag. Det känns tryggt.
Jag får ögonblicksbilder framåt. Som minnen, fast tvärtom, knasiga. Hur jag står vid en träbänk i ett rustikt kök i vacker omgivning, varmare klimat (Syditalien?), skär egenodlade grönsaker, harmonisk blick och ett leende i mungipan. Bakom mig smyger en man närmare de 70 (jag är i samma ålder då) fram, lägger armarna om livet på mig och kysser mig i nacken, vilket får mig att spricka upp i ett ännu större leende. Köket är fullt av människor i olika åldrar, barn springer in och ut och stojar. Romantiskt dravel...nej, vackert. Vackra bilder. Kan det bli så? Klart det kan, livet kan bli som man vill, om man väljer att se det vackra i det som sker. Det skulle lika gärna kunna vara vid en rostfri diskbänk i ett förortsområde varsomhelst, men känslan i bilden är den jag målar med hjälp av omgivningen.
Liv. Så vackert. Så fult ibland, men någonstans i det fula finns alltid en vacker punkt att fästa ögonen på. Man får ramla, man får slå sig, man får gråta. Man plockar upp delarna, torkar tårarna och fäster blicken på det vackra igen. Om man orkar och om man vågar.
Jag har släppt alla mina rädslor. De kanske lurar där bakom någonstans, men jag känner igen deras fula trynen när de sticker fram dem - jag räcker lång näsa åt dem och lipar, talar om för dem var de hör hemma. Så fäster jag blicken på det vackra och ser att det lyser. Livet lyser.
Jag får ögonblicksbilder framåt. Som minnen, fast tvärtom, knasiga. Hur jag står vid en träbänk i ett rustikt kök i vacker omgivning, varmare klimat (Syditalien?), skär egenodlade grönsaker, harmonisk blick och ett leende i mungipan. Bakom mig smyger en man närmare de 70 (jag är i samma ålder då) fram, lägger armarna om livet på mig och kysser mig i nacken, vilket får mig att spricka upp i ett ännu större leende. Köket är fullt av människor i olika åldrar, barn springer in och ut och stojar. Romantiskt dravel...nej, vackert. Vackra bilder. Kan det bli så? Klart det kan, livet kan bli som man vill, om man väljer att se det vackra i det som sker. Det skulle lika gärna kunna vara vid en rostfri diskbänk i ett förortsområde varsomhelst, men känslan i bilden är den jag målar med hjälp av omgivningen.
Liv. Så vackert. Så fult ibland, men någonstans i det fula finns alltid en vacker punkt att fästa ögonen på. Man får ramla, man får slå sig, man får gråta. Man plockar upp delarna, torkar tårarna och fäster blicken på det vackra igen. Om man orkar och om man vågar.
Jag har släppt alla mina rädslor. De kanske lurar där bakom någonstans, men jag känner igen deras fula trynen när de sticker fram dem - jag räcker lång näsa åt dem och lipar, talar om för dem var de hör hemma. Så fäster jag blicken på det vackra och ser att det lyser. Livet lyser.
Kommentarer
Trackback
