Snöyra

Thohoo! Snöööö! Glädjen i barnens ögon går inte att ta miste på, själv får man lite svårare för varje år att känna den där riktiga entusiasmen över att en ny period av rutskrapning, skottning och att ta reda på slasksmutsiga, dyngblöta overaller börjar. För att inte tala om all skit man drar in med barnvagnen. Och så känner man sig som en riktig partykiller, för de ser ju att man spelar, de ser att den där sista, pyrande gnistan i ögonen saknas när man utbrister: men SNÖ! Vad kul! Det går liksom inte att fejka. Jag önskar att jag vore mer som ett barn. Att den första tanken alltid var den roliga, den positiva, den där tanken som gör att det kvillrar i kroppen. Inte som nu, det kan börja lite småtrevligt och jag tycker, najs, men så stannar det upp och så tar förnuftet över och börjar genast kalkylera ut eventuella risker, otrevligheter eller störningar. Varför blir man egentligen vuxen, om det ska medföra att glädjen mattas? Man kan ju undra.

För egentligen. Egentligen. Så är det ju in i helvete kul med snö. Om man har varma kläder. Om man inte har en massa annat som ska göras. Om man tar sig tiden att verkligen vara med barnen utan annat som stör. Pulka. Snögubbar. Snölyktor. Änglar. Tänk att hålla på i timmar, sen bara få kliva in i värmen, dra av sig blöta kläderna och slänga på golvet, sätta sig i köket och få varm Oboy och pepparkakor, med ljus tända på bordet. Då är det kul med snö. Undrar vem jag ska be fixa Oboyen åt oss. Ska höra med grannen kanske.

Fast  jag börjar ana att det egentligen handlar om något annat. Att finna den uppriktiga glädjen i att få vara den som gör Oboyen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0