vallingtrasket

Jag bakade lussekatter och pepparkakor med barnen häromdagen. Jag lider av ett litet problem när jag bakar, kan ibland yttra sig på andra sätt med, men framför allt är det bakning som drar igång det. Perfektionism. Helst ska alla pepparkakor vara lika stora och lika tjocka...ni vet, som köpta. Stor idé att baka själv då. Samma sak med lussebullarna. Har jag rullat den perfekta lussebullen, och så sväller den till oigenkännlighet när den jäser, så att man inte ens ser de vackra snirklarna, då sörjer jag. Men jag har blivit mycket bättre. Förut fick jag köra en bakvända med barnen och en utan, bara för att få tillfredsställelsen att göra den där perfekta satsen. I år kände jag för riktigt första gången att det var roligt, riktigt roligt att baka tillsammans med barnen - och att deras skapelser blev fantastiskt fina (även om jag plattade till pepparkaksdegen lite extra, mest för att alstren skulle bli genomgräddade, tror 2 cm är i tjockaste laget för en pepparkaksgubbe...) I år var också första gången det inte gjorde mig ett jota att vi hade deg i precis hela köket, för all del ute i hallen med...Hedda var ju med och bakade såklart. Jag kanske är på väg att bli mer mänsklig.


(text från förra året...och jag har slutat göra dubbel sats pannkakssmet...)

Matchmaking in the kitchen 

  Jag ska berätta en hemlighet. Inte av det mest smaskiga slaget, eller det kanske det är förresten, för det rör sig om bullar. Och pannkakor. Egentligen är det lite konstigt, för i grunden är jag varken pedant eller perfektionist, men det är som om alla mina ihopskrapade tendenser till perfektionism har snöat inne på just detta kulinariska område.

Jag har liksom lite svårt. När bullarna blir olika stora och får olika form när man bakar. Jag skulle helst vilja ha dem matcha exakt i storlek och form. Hundra bullar, perfekt synkroniserade med varandra. Vilken dröm. Men nu blir det ju inte så, de varierar ju lite. Så då försöker jag kompensera detta kaos i ordningen genom att gruppera de storleksmässigt när jag förpackar de i fryspåsarna istället. För då får jag i alla fall den där tillfredställande känslan för varje enskild påse. Perfect match. En gång låg jag hos barnen och läste godnattsaga medan jag hade en hög rykande färska bullar låg för avsvalning på diskbänken. Bäst vi låg där så hör jag hur det börjar prassla ute i köket. Jag förstod direkt vad som var på gång. Min dåvarande sambo tänkte naturligtvis vara hjälpsam och packa ihop bullarna och stoppa in dem i frysen. Jag kände hur jag blev alldeles iskall i magen och adrenalinet började pumpa.

- Låt bli bullarna!!! Jag tar det sen!

Hörde jag mig själv ropa så tvärt och ljudligt att barnen hoppade till. För tänk om han hade hunnit packa i omatchande bullar som nu låg och frotterade sig med varandra. Huva.

Sjukt ja, jag vet. Värre är, att när jag väl fått ihop en perfekt matchad påse med bullar, så känns det ju jävligt onödigt att folk ska äta upp dem. Det gör lite ont.

Men vet ni vad som verkligen är svårt? Att få perfekt matchande stekmönster på pannkakorna. Just därför gör jag alltid dubbel sats, så det finns lite utrymme för spill...