Livsdyslexi
Den absolut viktigast kunskapen man kan ta till sig överhuvud taget, kanske i livet som helhet, men som förälder i synnerhet, är: det blir aldrig som man tänkt sig. De orden borde vara för föräldrar vad serenity, courage, wisdom är för AA. Och det är samma sak, man kan rabbla orden hur många gånger som helst, utan att de sjunker in ordentligt i medvetandet och kroppen. För fortfarande, efter mer än 7 år som mamma, blir jag förvånad när mina barn blir sjuka och jag inte har planerat in det i tänkbara händelser. Tänkbara händelser. Ni vet det där extra utrymmet morsor har i hjärnbarken, det som automatiskt planerar lösningar för alla möjliga utgångar av en tänkt händelse. Om utifall att. Den där extra hjärncellen som gör att man packar ner plåster OM nån skulle få skavsår, vattenflaska OM nån skulle bli törstig och extra trosor OM nån skulle göra på sig, även om denna någon är 7 år och slutat göra på sig och även om man så bara ska till bibblan en sväng. Förvånansvärt ofta har man faktiskt användning för de där prylarna. För även om det inte alltid händer mina barn så kan man ibland få bistå någon annan.
Men. Så kommer men. Varje gång som jag vet, att ett andningshål är nära, en liten paus från mammandet, då tappar jag helt den kunskapen. Det får liksom inte ske några oförutsedda händelser de där futtiga stunderna jag får vara helt ensam. Med mig själv. Och andas djupt. Så då tänker jag bort dem. Och varje jädrans gång det ändå händer, för det gör det ju naturligtvis, så känns det extra jobbigt, eftersom jag medvetet blundar för tanken. Idag hade jag egna saker inplanerade, för mig viktiga saker, när barnen lämnats på dagis och skolan. Men. Surprise! Hedda vaknade inatt och var brännhet. Så då gällde det att omrevidera. Ok. Beppe får gå ändå, så kan jag få lite gjort medans Hedda sover middag. Och Beppe VILLE gå, tråkigt att vara hemma när alla kompisar är på dagis. Så iväg i morse, lämnar Vilda på skolan och åker vidare till dagis. Kommer in där och Beppe får höra att Nova som han ville leka med, också är sjuk. Och lilla skruttBeppe sätter igång och verkligen storgråter, eftersom det är så hemskt om han ska vara på dagis när inte Nova är där, när mamma och Hedda ska vara hemma. Och lilla skruttmamma, som smälter för gråten och vänder hemåt igen, med två ledsna barn. Skruttmamma, som har svårt att smälta att det inte blev som hon tänkt sig. Skruttmamma som är både sur och medkännande på samma gång. Skruttmamma, som borde lära sig att ta livet som det är.
Det blir aldrig som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Om man klarar att släppa föreställningen om hur det borde ha blivit. Och hör sen. Ibland känner jag mig som en livsdyslektiker. Fel. Det är en vanföreställning. Jag ÄR en livsdyslektiker. På massor av saker. Men även dyslektiker kan lära sig läsa. Med rätt hjälp.
Men. Så kommer men. Varje gång som jag vet, att ett andningshål är nära, en liten paus från mammandet, då tappar jag helt den kunskapen. Det får liksom inte ske några oförutsedda händelser de där futtiga stunderna jag får vara helt ensam. Med mig själv. Och andas djupt. Så då tänker jag bort dem. Och varje jädrans gång det ändå händer, för det gör det ju naturligtvis, så känns det extra jobbigt, eftersom jag medvetet blundar för tanken. Idag hade jag egna saker inplanerade, för mig viktiga saker, när barnen lämnats på dagis och skolan. Men. Surprise! Hedda vaknade inatt och var brännhet. Så då gällde det att omrevidera. Ok. Beppe får gå ändå, så kan jag få lite gjort medans Hedda sover middag. Och Beppe VILLE gå, tråkigt att vara hemma när alla kompisar är på dagis. Så iväg i morse, lämnar Vilda på skolan och åker vidare till dagis. Kommer in där och Beppe får höra att Nova som han ville leka med, också är sjuk. Och lilla skruttBeppe sätter igång och verkligen storgråter, eftersom det är så hemskt om han ska vara på dagis när inte Nova är där, när mamma och Hedda ska vara hemma. Och lilla skruttmamma, som smälter för gråten och vänder hemåt igen, med två ledsna barn. Skruttmamma, som har svårt att smälta att det inte blev som hon tänkt sig. Skruttmamma som är både sur och medkännande på samma gång. Skruttmamma, som borde lära sig att ta livet som det är.
Det blir aldrig som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Om man klarar att släppa föreställningen om hur det borde ha blivit. Och hör sen. Ibland känner jag mig som en livsdyslektiker. Fel. Det är en vanföreställning. Jag ÄR en livsdyslektiker. På massor av saker. Men även dyslektiker kan lära sig läsa. Med rätt hjälp.
Kommentarer
Trackback
