En tanke i taget
När jag var ung och oförstörd ( läs: innan jag fick barn ), när jag hade hur mycket ork som helst, hur mycket tålamod som helst, hur stor förståelse för andra människor som helst och när jag fick sova minst 6 timmar i sträck varje natt, så brukade jag förfasa mig. Jag brukade förfasa mig över de människor som var irriterade, otåliga och bittra. Jag brukade förfasa mig över de människor som snäste åt sina barn, som spydde galla över sina medmänniskor i trafiken, som klagade över sina män och liv på jobbet. Jag hade svårt för människor som hade liten förståelse för andra människor...jag hade ingen förståelse för dem (moment 22)
Idag tillhör jag gruppen människor som snäser åt sina barn - "sluta nu annars får ni vänta i bilen", "LÅT BLI ATT TA PÅ ALLA SAKER HAR JAG SAGT", "skynda på nu, vi har inte hela dan på oss!", "men spring inte i affären!!!", "kan ni vara TYSTA???". Idag tillhör jag gruppen av människor som svär över andra i trafiken- "men vad i he-te håller du på med???", IDIOT!!!", "men du kan väl för fan blinka INNAN du svänger dumjä-l!!!". Idag tillhör jag gruppen av människor som säkert ses som bittra, otåliga och irriterade...av den grupp av människor jag själv tillhörde för 10 år sen. Den gruppen som tror de har så fin förståelse för andra människor.
Idag har jag ännu större förståelse för andra människor, även om mitt behov av att pysa ut förtreten har ökat. Jag förstår mamman som snäser åt sina barn på affären, efter en natt utan sömn, efter en tidig morgon med bråk om smörgåsar, vantar och overaller, efter att ha baxat ut 3 ungar till bilen i kylan, efter att ha åkt runt halva stan och dumpat barnen på skola o dagis, efter att ha jobbat häcken av sig en hel dag med att städa, torka skit, laga mat, byta blöjor, efter att ha plockat upp alla barn ta en snabb sväng förbi affären för att sen fortsätta hem och städa, byta blöjor, laga mat och torka skit, lägga alla och se fram emot en natt till utan ordentlig sömn. För att kliva upp nästa morgon och fortsätta likadant igen. Jag förstår de dubbelarbetande kvinnor, som i sina förhållanden och familjer tagit på sig mer och mer ansvar för att få allt att rulla, som sitter och är bittra och förtretade och spyr galla över sin situation, över sina förhållanden, till vänner och arbetskamrater. Jag har förståelse för de människor, som bär så mycket irritation, ilska, vanmakt och hopplöshet i sig, att de snäser åt sin omvärld och sina medmänniskor, för att de inte kan hålla allt inom sig.
Ja, vi har alla ansvaret för våra liv, vi är själva vår egen lycka. Men jag har full förståelse för dem som håller sig kvar i träsket, fortsätter snäsa och gnälla och inte orkar ta sig upp. För orken tryter, ljuset försvinner och ibland när man befinner sig därnere i dyn kan det vara svårt att ens se möjligheten till ett annat liv. Och vår omvärld och vårt samhälle gör det inte lättare för oss att se att något annat vore möjligt, för vår omvärld gör sitt bästa för att pressa oss alla till det yttersta.
Ändå, ändå, är svaret så enkelt. Det handlar inte ens alltid om att bryta sin situation. Det handlar om att välkomna den. Ja, det här är MITT liv, jag väljer själv vad jag vill göra med det, men framför allt, det viktigaste - det absolut viktigaste - jag väljer själv hur jag vill se på det. För oavsett hur mycket jag skäller, gnäller, irriterar mig på min omgivning, mina barn, mina medmänniskor och min partner, så kommer de fortsätta som de alltid gjort, de kommer fortsätta vara de personer de är. Det är deras jobb, det är deras uppgift i den här världen. De gör det de ska. Det enda man kan ändra, är sitt eget sätt att se på allt. Ojojoj. Det är en svår väg. Men det börjar med ett val. Ändra EN tanke. Nästa gång något irriterar dig, ändra just den tanken. Prova. Tänk: jaja. Han gör så han. För oavsett om du tänker "jävla idiot, vad håller han på med" , så fortsätter han göra det han håller på med. Det enda som händer, är att du ägnar mer av livsenergin till att vara arg och irriterad...vilket gör dig ännu tröttare och mer irriterad.
Jag har just insett - jag har blivit min värsta mardröm. Jag har just börjat tillhöra den otroligt irriterande gruppen människor " de som inte lever som de lär". För jag har lång väg kvar att vandra. Men jag tänker börja ändra en tanke om dan. Bara den här jävla snön försvinner...
Idag tillhör jag gruppen människor som snäser åt sina barn - "sluta nu annars får ni vänta i bilen", "LÅT BLI ATT TA PÅ ALLA SAKER HAR JAG SAGT", "skynda på nu, vi har inte hela dan på oss!", "men spring inte i affären!!!", "kan ni vara TYSTA???". Idag tillhör jag gruppen av människor som svär över andra i trafiken- "men vad i he-te håller du på med???", IDIOT!!!", "men du kan väl för fan blinka INNAN du svänger dumjä-l!!!". Idag tillhör jag gruppen av människor som säkert ses som bittra, otåliga och irriterade...av den grupp av människor jag själv tillhörde för 10 år sen. Den gruppen som tror de har så fin förståelse för andra människor.
Idag har jag ännu större förståelse för andra människor, även om mitt behov av att pysa ut förtreten har ökat. Jag förstår mamman som snäser åt sina barn på affären, efter en natt utan sömn, efter en tidig morgon med bråk om smörgåsar, vantar och overaller, efter att ha baxat ut 3 ungar till bilen i kylan, efter att ha åkt runt halva stan och dumpat barnen på skola o dagis, efter att ha jobbat häcken av sig en hel dag med att städa, torka skit, laga mat, byta blöjor, efter att ha plockat upp alla barn ta en snabb sväng förbi affären för att sen fortsätta hem och städa, byta blöjor, laga mat och torka skit, lägga alla och se fram emot en natt till utan ordentlig sömn. För att kliva upp nästa morgon och fortsätta likadant igen. Jag förstår de dubbelarbetande kvinnor, som i sina förhållanden och familjer tagit på sig mer och mer ansvar för att få allt att rulla, som sitter och är bittra och förtretade och spyr galla över sin situation, över sina förhållanden, till vänner och arbetskamrater. Jag har förståelse för de människor, som bär så mycket irritation, ilska, vanmakt och hopplöshet i sig, att de snäser åt sin omvärld och sina medmänniskor, för att de inte kan hålla allt inom sig.
Ja, vi har alla ansvaret för våra liv, vi är själva vår egen lycka. Men jag har full förståelse för dem som håller sig kvar i träsket, fortsätter snäsa och gnälla och inte orkar ta sig upp. För orken tryter, ljuset försvinner och ibland när man befinner sig därnere i dyn kan det vara svårt att ens se möjligheten till ett annat liv. Och vår omvärld och vårt samhälle gör det inte lättare för oss att se att något annat vore möjligt, för vår omvärld gör sitt bästa för att pressa oss alla till det yttersta.
Ändå, ändå, är svaret så enkelt. Det handlar inte ens alltid om att bryta sin situation. Det handlar om att välkomna den. Ja, det här är MITT liv, jag väljer själv vad jag vill göra med det, men framför allt, det viktigaste - det absolut viktigaste - jag väljer själv hur jag vill se på det. För oavsett hur mycket jag skäller, gnäller, irriterar mig på min omgivning, mina barn, mina medmänniskor och min partner, så kommer de fortsätta som de alltid gjort, de kommer fortsätta vara de personer de är. Det är deras jobb, det är deras uppgift i den här världen. De gör det de ska. Det enda man kan ändra, är sitt eget sätt att se på allt. Ojojoj. Det är en svår väg. Men det börjar med ett val. Ändra EN tanke. Nästa gång något irriterar dig, ändra just den tanken. Prova. Tänk: jaja. Han gör så han. För oavsett om du tänker "jävla idiot, vad håller han på med" , så fortsätter han göra det han håller på med. Det enda som händer, är att du ägnar mer av livsenergin till att vara arg och irriterad...vilket gör dig ännu tröttare och mer irriterad.
Jag har just insett - jag har blivit min värsta mardröm. Jag har just börjat tillhöra den otroligt irriterande gruppen människor " de som inte lever som de lär". För jag har lång väg kvar att vandra. Men jag tänker börja ändra en tanke om dan. Bara den här jävla snön försvinner...
Kommentarer
Trackback
