Att lära sig hålla käften
3 dagar efter födelsedagen åkte stora barnen till sin pappa, höstlov. De åker dit kanske en helg i månaden annars, det är 20 mil emellan, men nu skulle de stanna hela veckan. 4-åringen var nyfiken och lite spänd över vad pappa kunde ha hittat på för present, såklart. Dessutom var han lite ledsen över att pappa, av naturliga orsaker, inte kunnat vara med på födelsedagen. Den första efter vi flyttat. Så de åkte iväg och var borta en hel vecka. För egen del behöver jag andningshål mellan varven, jag har barnen dygnet runt, 7 dar i veckan, och även om inte 1-åringen följer med till sin pappa så blir det åtminstone lite lugnare några dagar. Men längtan blir stor, både för lillasyster och mig, när man är ovan att vara ifrån varandra. Och vila blir det inte direkt heller, istället försöker man komma ikapp med städ, tvätt och allt det där som läggs på hög, städa bil, sortera kläder, handla kläder, pappersjobb...
Så kom de hem, efterlängtade, hämtade dem på tågstationen. Vi småpratar i bilen, kollar hur de haft det.
- Vad fick du i present nu då! frågade jag, eftersom det var den stora grejen när de åkte. Barnen satt tysta i bak, ingen svarade. Jag upprepade frågan, men det är lika tyst fortfarande. Till slut säger storasyster, indignerat:
- Pappa hade glömt att köpa present. Men så hittade pappa en annan present hemma, som de köpte till Tures kalas förut som de inte gick på, så Beppe fick ta den.
Och jag ser på henne, hör i hennes röst, att hon greppat hela grejen. Att glömma att köpa present till sin pojke som fyller 4 år, det ska liksom inte bara hända. Och händer det, då säger man inte till sin lilla pojke - du jag glömde! Då försöker man täcka upp, säger : Du! Jag ville göra det till något speciellt, jag ville att du skulle vara med och välja din egen present! Vad svarar man som mamma? Det man har lust att säga, fy faaan, det kan man ju inte säga. Utan man svarar: -Oj, glömde han, men vad bra att det fanns en present.
Vad svårt det är. Att låta barnen ta sina egna besvikelser, att se barnen lära sig hantera dem. Bara kunna titta på. De kommer lära sig att täcka upp, ursäkta, säga: det gör inget, jag blev inte ledsen. För barn skyddar sina föräldrar, med näbbar och klor. Men därinne gör det ont, därinne blir det små hål, som följer med hela livet. Och jag har lärt mig, att jag inte kan kompensera. Jag kan göra det bästa jag kan som mamma, ibland brister det med såklart. Men jag kan aldrig kompensera för någon annan, även om jag vränger mig in och ut. Det som händer är dock, att mitt samvete blir ännu en smula grumsigare de gånger JAG inte riktigt orkar eller de gånger JAG schabblar till det. Jag har liksom inga marginaler, jag får inte misslyckas, jag känner innerst inne att jag måste täcka upp.
Det är svårt också att hålla käften mellan varven, inför barnen, men det förstår jag ju att jag måste. Men att 4-åringen inte svarade på frågan, fast jag ställde den två gånger, och fast det var den stora grejen när de åkte, det liksom kvillrade i kroppen på honom när de åkte av nyfikenhet och förväntan...att han inte ens svarade själv - eftersom han inte visste vad han skulle svara - det säger allt.
Här hade vi i alla fall kalas...dödskalletema.
Usch, kan riktigt känna hans besvikelse, samtidigt som du säger, de vill skydda sina föräldrar. Jag har försökt pränta in i mina barns huvuden att de aldrig skall känna nåt ansvar för oss, och absolut inte behöva ha känslan att tycka synd om oss. Många föräldrar lägger den tyngden på sina barn när de separerar och spelar på det. Barn ska vara barn och inte behöva leva med ansvaret att skydda oss, men jag vet det är svårt som barn också att inte låta bli, alla barn älskar ju sina föräldrar och många barn har stark empati.
Blir tårögd... Så får man inte klanta till det.
Om det fanns en föräldralicens borde den dras in efter en sån sak!
Jag tror att många barn har så stark empati att även om föräldern inte lägger den tyngden på barnen så är viljan att inte göra sina föräldrar ledsna så stark att de hellre inte visar att de själva blir besvikna. Ibland är det svårt att veta själv vad man ska säga, när är det ok för den ena föräldern att säga, du, jag förstår om du är ledsen - det där var inte schysst, det som din mamma/pappa gjorde. Var går gränserna? Att säga negativa saker om den andre föräldern är så tabu vid en separation, att man kanske t o m trycker tillbaka sådant som egentligen skulle behöva komma ut, för att rättfärdiga barnets besvikelse? Hur gör man?
Jag skriker !men fyfaaaaaaan!!!!!!!!!!" istället för dig!!!
