vallingtrasket

Jag blev kär igår. Vi tittade på Idol igår, jag och Vilda. Hon nyss hemkommen från disco när vi pöste ut oss i soffan (småglinen stoppade i bingen). Så gnabbade vi en stund eftersom Vilda - som älskar när det handlar om sjunga, dansa, artister- plötsligt var grymt intresserad av frågesport på en annan kanal, och jag av någon anledning efter en hel säsongs ointresse av Idol kände ett akut behov av att titta på just det. Men Vilda var inte svårövertalad. Hon visste redan innan det började att hon minsann tänkte rösta på hon med rastaflätorna. Och gissa om jag höll med. Jag skulle ha röstat på Mariette enbart utifrån kärleken som strömmade ut genom TV-rutan när de visade inslaget med hennes käresta och henne. Wow. Jag vill också känna så. Så vackert. Jag blev kär. I kärleken. Och kanske lite i Mariette. Så vi röstade på henne, för kärleks skull. Och kanske lite för att hon gjorde den bästa jädra versionen av Ängeln i rummet jag nånsin hört. Magi. Juryn kan stoppa upp sin kritik någonstans, för om inte det var känsla, då vet inte jag. Det var kärlek rakt igenom, genom låten, genom kamerorna, genom landet.

Så nu funderar jag allvarligt på att byta planhalva. Fast jag kanske ska ge männen ett par chanser till. Träffar jag en man någon gång, som strålar på samma sätt mot mig, som Mariette strålade mot sin flickvän, då kan jag överväga att stanna på min planhalva. Men det är väl helt enkelt bara så, att man blir strålad på, när man strålar själv. Kärlek. You get what you give. 

Sen gick jag ganska raskt från den kärleksfulla känslan till grav hopplöshet - eftersom Hedda inte hade sovit sen förmiddagen orkade hon bara hålla sig vaken till 18 igår kväll. Vilket såklart gjorde att när Vilda äntligen somnat tog Hedda över kvällen, fram till spöktimmen inatt. Sen upp vid halv 5, som vanligt. Vem fan orkar stråla då? Inte ens Marie Curie hade orkat.