Det är jag som är normal, det är dom som är dom konstiga?

Jag kom precis på en sak. Jag är ett renoveringsobjekt. Det perfekta renoveringobjektet. Jag är den absolut, ultimata kandidaten till varenda förändringsprogram på TV. Du är vad du äter med häftiga Anna Skipper, hon skulle bågna om hon såg vad vi har i skåpen. Simon och vad han nu heter på 5.an, de med Sveriges fulaste hem, de skulle både smacka och klicka med tungorna, skaka på huvudena, om de klev in här. De där engelska brudarna, Susan och någon mer???, som ondgör sig över alla kvinnor som klär sig till ickekvinnor, de skulle lägga sig ner och dö om de såg mina paltor, trasiga jeans, linnen och T-shirts. Rent hus-tanterna skulle lukta på disktrasan, som oavsett HUR ofta jag byter den luktar gammal, död fisk, de skulle titta på varandra och rynka sådär gulligt på näsan som bara de kan göra. Super-Nanny skulle slå saltomortaler av förfäran om hon såg våra bråk och våra vanor, min brist på pedagogik och mina uppfostringsmetoder.  

Fast egentligen tycker jag ju att jag är rätt okej. Normal nästan, eller vad man nu ska kalla det. Fast, det gjorde ju inget om de kom och renoverade köket och badrummen. 50 hål i väggen i ett badrum känns lite många. Men efter ett tag ser man dem liksom inte. Och lite grovstäd skulle ju ingen heller må illa av. En klippning vore inte helt fel. Lite färre bråk kanske skulle sitta fint. Och skulle Anna Skippers kostomläggning få mig att bli piggare, då skulle jag gladeligen slaviskt följa hennes pekpinnar. Så kom. Kom hit snälla ni. Ta hand lite om oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0