Bekräftelsebehov

Tänk att behovet av bekräftelse från omvärlden ska pocka på i alla situationer. Hur vore det om man kunde ge den till sig själv istället?

(Text från sista graviditeten, tiden som höggravid)

Apoteksbekräftelse

Ni som har varit där själva vet hur det är, ni andra kanske kan föreställa er...de absolut sista veckorna som höggravid, när det känns som om man är en alldeles egen världsdel i sig själv...jaja, ett jordklot då. Hur man än försöker anstränga sig när man leker charader så gissar alla bara på "Rädda Willy" i alla fall. Man svettas ständigt, har vader som är större än låren fram på eftermiddan, mörk rand på magen, pigmentfläckar i ansiktet så det ser ut som om man sparar till en mustasch, vårtgårdar stora som tallrikar och vadå svårt att snöra skorna? Vem får på sig skor när fötterna ser ut som två hoppborgar? Man känner släktskap med Titanic och har full förståelse för varför skeppet valde att förlisa...det var helt enkelt för stort för sitt eget bästa.

Det är i just det läget man har ett sånt fruktansvärt stort behov av bekräftelse. Nån som ser bortom gravidmagen och ser kvinnan som fortfarande härbärgerar någonstans där bakom. Någon som säger "Fan vad du e vacker, vet du det?" . Det var i exakt det ögonblicket jag stod i kö på apoteket. Högsommar, 30 grader varmt ute, känner hur svettdropparna trängs i hårfästet. Tittar lite förstrött bakom mig i kön. Där står en riktig alfahanne. Lång, vacker, byggkille, arbetsbrallor, råmanlig, krallig....en riktig stud. Så möter han min hastigt slängda blick, tittar uppifrån och ner på min erbarmliga lekamen, ser mig rakt in i ögonen och fyrar av ett riktigt bländande leende. Oj. Smälte till en liten svettpöl där i kön och vände mig snabbt tillbaks och låtsades som ingenting.

När jag packat ihop mina saker motstod jag impulsen att vända mig om och le tillbaks, knatade iväg med min påse och fick plötsligt hybris. Wow, trots höggravid är det ändå nån som kollar in en. Log lite för mig själv när jag gick vidare, svängde min apotekspåse och gjorde små hoppsansteg av bara farten. Nåja, mentalt i alla fall, lite svårt att åstadkomma hoppsansteg på två timmerstockar.

Så kommer jag hem...packar upp min apotekspåse...stödstrumpor mot åderbrocken, svampsalva till underlivet, Xyloproct mot hemorojderna, microlax mot förstoppningen...och inser plötsligt att jo, det var ju exakt de varorna som låg så fint uppradade på kassabandet till allmän beskådan när mr Stud stod bakom mig i apotekskön...konstigt att han flinade...

Tur jag inte gav värsta flirtiga leendet tillbaka. Gick åtminstone därifrån med gravidmagen i vädret och hedern i behåll.

Fast å andra sidan, vem vet vad han har för fetischer.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0