Att skrika sig hes

Idag står jag på barrikaderna, med sönderriven skjorta, håret fladdrande (så gott det nu kan fladdra när man är korthårig...) och med megafonen i handen, skrikandes : älska mig! Älska MIG! Älska mig som ett barn, förbehållslöst, vad jag än gör och vad jag än säger. Se MIG för i helvete! Se bortom den surmulna minen, kaxigheten och trotset. Älska MIG!

Lilla, lilla Susanne, du måste älska dig själv först. Förbehållslöst. Det finns inga vuxna relationer där man kan älska den andra som ett barn. Men jag fortsätter att stå där och gasta. Och hoppas att någon hör. Jag själv kanske. Om jag kan skrika tillräckligt högt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0