vallingtrasket

Saliga napp, heliga napp. Allt är frid, bebis blid. Vilken fantastiskt skapelse det är. Ingen av mina andra barn har haft varken napp eller snutte - jo, jag har agerat snutte (och är fotfarande ibland känns det som), men Hedda har äntligen börjat använda bådadera. På både Beppe och Vilda trugade vi i flera månader, men fick tji, vilket var skönt i efterhand eftersom de inte behövde vänja av sig. Hedda skulle verkligen ha behövt under bebistiden men tvärvägrade hon med, det var ett helskotta att försöka få henne sova hela första året. Hon sov i bärselen eller bärsjalen, hatade vagnen, hatade bilen, hatade sängen. Nu, efter hon fyllt ett, låååångt efter jag slutat truga och accepterat (nåja) sakers ordning, DÅ tar hon helt plötsligt en bortglömd napp...och den sitter som en smäck. Jag får knappt ta ifrån henne nappen för en sekund. Och som genom ett trollslag (inte riktigt, men det känns så) så är nattningarna en dröm. Och middagsluren med. På kvällen lägger jag henne i sängen strax efter sju och så somnar hon på 5 minuter, det som förut kunde ta upp till 3 timmar att genomföra. På dagen, när det är dax för liten lur, på med skönt fleeceställ, ner i åkpåsen i vagnen och vagga litet tag...KANSKE köra fram och tillbaka på gården en stund. Sen kan hon sova i ett par tre timmar om det är så. Det är så LJUVLIGT!!!

Attans. Sånt här ska man aldrig säga högt, för då brukar det bli pannkaka av alltihop. Undrar om det gäller när man skriver det också?