vallingtrasket

Lite nervös idag. Varför vet jag inte egentligen. Vi ska till familjerätten idag, barnens pappa och jag, på min begäran. Vi ska skriva papper på hur och när han ska ha barnen. Det har känts lite väl långt för både mig och barnen när det blivit 4-5 veckor mellan gångerna. Det är också tufft för mig att sitta och bila med barnen 20 mil - 40 mil för Hedda och mig.Vi kan inte bränna av det på en dag, det vore inte schysst mot henne, dessutom en ren trafikfara, för hon blir oregerlig i bilen om vi sitter för länge. Så när vi kör de andra, måste vi sova kvar en natt innan vi vänder hemåt. Vilket innebär att om vi åker på fredag och lämnar Vilda och Beppe, är vi hemma på lördag eftermiddag...sen kommer de tillbaka med tåget på söndagen vid 13.30. Jippi - ett helt dygn att komma ikapp på. Ett dygn en gång i månaden. Konstigt att man är en monstermamma.

Jag skulle önska att barnens pappa sköter hämtandet och lämnandet - han har inget körkort visserligen, men barnen gillar ändå tåget bäst, där de kan röra sig fritt. Jag kan tänka: eftersom jag sköter vår minsting och har henne att släpa på när vi ska åka, så är det 100 ggr smidigare för honom. Han kanske kan "offra" sig lite. Det som ligger mig i fatet är att det är jag som flyttat - men jag gjorde det efter många försök att få honom att lära känna Hedda, till slut blev det ohållbart att bo kvar när ingen familj och avlastning fanns nära. Det var det jag lade fram innan jag tog beslutet också: att jag inte såg någon annan lösning än att flytta om han inte ville vara delaktig i sin dotter. Barnen hade fått en urkass mamma om vi stannat under de premisserna (okej, okej - jag är inte världens bästa nu heller, men betydligt bättre).

Dessutom skulle jag gärna vilja att barnen fick träffa honom lite oftare, de längtar, det blir för långt emellan. Helst varannan helg, men minst var tredje. Annars blir det något konstigt, udda, att åka till pappa. Medan vi var sambo och barnen var små gick jag ner i arbetstid - med följd att A-kassan nu blir fruktansvärt skral. Alla människor har rätt att gå ner i tid när de har småbarn...men tanken har inte slagit honom att kanske vara ledig varannan fredag för att kunna hämta sina barn: det skulle innebära en nedgång i arbetstid på 10 %. Jag själv skulle definitivt ha tyckt att det varit värt det, om jag suttit i samma sits, för chansen att kunna träffa min barn: men vi tänker alla olika.

Hedda är inte ens medräknad i allt det här, henne utgår jag ifrån att läget kommer förbli oförändrat för - hennes pappa kommer inte att göra någon drastisk förändring för att lära känna henne. När han fick reda på att jag fått reda på från annat håll att han väntade ytterligare ett barn (snart 6-barnspappa, tjohoo, en del lider ingen brist på hobbyverksamhet - nej, usch, det där lät bittert, SÅN är ju inte jag!) - så gjorde han ett patetiskt försök att ringa och säga att han tänkt om, att han NU ville börja lära känna Hedda....okej, sa jag. Vi har liksom flyttat 20 mil ifrån, om du nu inte hade märkt det. Men det behöver inte bli svårare än man gör det, replikerade han. Nej, visst. Du har inget körkort, du ska snart ha en bebis till, du bodde 100 meter från henne i nästan ett år utan minsta ansats till att närma dig henne - hur tycker du att det ska gå till nu då? Förslag? Nej, tänkte väl det. Men det låter fint. Då kan ingen komma och säga sen att han inte ville...det kändes ungefär som en fet smäll i ansiktet.

Det enda jag hoppas få ut av den här dagen är en vettig diskussion, som kan leda till något bra. Men det kanske är mycket att hoppas på, vi har inte lyckats få till en enda vettig pratstund sen vi separerade, knappt innan heller. Jag håller tummarna för att det fungerar bättre när det finns en opartisk människa med, som kanske kan ha vettiga idéer till lösningar också.

Och jag hoppas hon tar mitt parti! Moahahaha!!! Skojade bara...jag hoppas hon tar barnens parti.