Hålla masken
Det blev en mysig dag idag, mycket tack vare snön. Vi gick raka vägen till pulkabacken när vi kom hem från dagis och skolan, pappa var kvar så han följde med och tog Hedda en stund så jag fick åka med de andra två. Det är så kul, när man har tid och när man är ordentligt klädd, när ingen knorrig bebis (förra vintern) gallskriker i vagnen för att hon hatar att ligga där och man inte har en suck att busa runt i snön med de större och de blir så BESVIKNA och man blir irriterad och sur för att man så gärna vill och splittras åt alla håll och man känner sig som värsta skitmorsan bara för att man är ensam på tre varav en liten bebis och man räcker inte till!!! Puh. Så kändes det då, förra vintern. Något bättre nu, och har man en schysst extra vuxen med så kan man leka, busa och åka och det är så mysigt och efterlängtat.
Kontrollmamman körde tillitsövning med sig själv i backen. Satt snällt bakom Vilda respektive Beppe, på deras bobar, UTAN att hålla i ratten och vara med och styra. Vilken äventyrare man är:). Värre än fallskärmshoppning.
Pappa for hemåt tidigare i kväll, efter 3 dygn här. Har varit jättekul att ha honom här, inget sitter löst, säg vad jag ska göra bara, säger han. Och frågar om tusen olika saker behöver bli gjorda. Jag är så usel på att delegera, antagligen är största boven just mitt kontrollbehov. Jag tycker allt går så mycket smidigare om jag bara gör som jag brukar göra. Om jag själv bär ut allt till bilen och packar in barnen när vi ska iväg på morgonen, så vet jag att jag fått allt med mig. Hjälper nån till och bär ut skiten, då blir jag helt förvirrad. Då glömmer jag hälften. En sak som kan verka liten, men som kändes kalasskönt - inte en enda soppåse har jag burit ut på tre dar, vilken lyx!
Nattningarna har börjat dragit ut så förbaskat på tiden på kvällarna, och det har blivit så viktigt för mig att få en stund själv innan jag är alltför trött, efter jag nattat barnen. Hedda har börjat krångla, åbäkar sig och skriker, vill inte lägga sig. Beppe och Vilda läser jag saga för var och en, sen har det råkat blivit så att jag har ritat på deras ryggar en stund, sen har den stunden blivit längre och längre, sen ska Vilda rita på mig, vi ska gissa vad man ritar...ja, det tar aldrig stopp! Och fantasin är inte den bästa vid den tidpunkten heller, och jag får ABSOLUT inte bara killa, det måste RITAS! Så jag har kommit på ett knep...jag killar, lite streck och snirklar, sen låter jag ALLT vara maskar. Världens längsta mask, en mask som cyklar, en mask med solhatt, två maskar som kramas, familjen mask, en mask i en hög spagetti...det har blivit hysteriskt roligt, Vilda tycker att jag är pinsam, men kan inte låta bli att hoppfnissa sådär urgulligt som bara en 7-årig tjej kan, ögonen ihopknipna och tandgluggarna syns och hela hon småskuttar för att hon garvar. Men ikväll satte jag hårt mot hårt..de fick gemensam saga, sen var sin ritning på ryggen. Basta. Så Vilda är inte nådig på mig nu, hon tänker INTE sova. Vissa saker har jag märkt att vi måste försöka hålla oss till exakt samma mönster, annars flyter allt iväg och blir knasigt. Rutiner, rutiner, även om det känns tråkigt många gånger. Går man ifrån EN kväll, ja det går, men TVÅ, då är det kört.
Susanne Supernanny. HAHA...vem försöker jag lura:D
Kontrollmamman körde tillitsövning med sig själv i backen. Satt snällt bakom Vilda respektive Beppe, på deras bobar, UTAN att hålla i ratten och vara med och styra. Vilken äventyrare man är:). Värre än fallskärmshoppning.
Pappa for hemåt tidigare i kväll, efter 3 dygn här. Har varit jättekul att ha honom här, inget sitter löst, säg vad jag ska göra bara, säger han. Och frågar om tusen olika saker behöver bli gjorda. Jag är så usel på att delegera, antagligen är största boven just mitt kontrollbehov. Jag tycker allt går så mycket smidigare om jag bara gör som jag brukar göra. Om jag själv bär ut allt till bilen och packar in barnen när vi ska iväg på morgonen, så vet jag att jag fått allt med mig. Hjälper nån till och bär ut skiten, då blir jag helt förvirrad. Då glömmer jag hälften. En sak som kan verka liten, men som kändes kalasskönt - inte en enda soppåse har jag burit ut på tre dar, vilken lyx!
Nattningarna har börjat dragit ut så förbaskat på tiden på kvällarna, och det har blivit så viktigt för mig att få en stund själv innan jag är alltför trött, efter jag nattat barnen. Hedda har börjat krångla, åbäkar sig och skriker, vill inte lägga sig. Beppe och Vilda läser jag saga för var och en, sen har det råkat blivit så att jag har ritat på deras ryggar en stund, sen har den stunden blivit längre och längre, sen ska Vilda rita på mig, vi ska gissa vad man ritar...ja, det tar aldrig stopp! Och fantasin är inte den bästa vid den tidpunkten heller, och jag får ABSOLUT inte bara killa, det måste RITAS! Så jag har kommit på ett knep...jag killar, lite streck och snirklar, sen låter jag ALLT vara maskar. Världens längsta mask, en mask som cyklar, en mask med solhatt, två maskar som kramas, familjen mask, en mask i en hög spagetti...det har blivit hysteriskt roligt, Vilda tycker att jag är pinsam, men kan inte låta bli att hoppfnissa sådär urgulligt som bara en 7-årig tjej kan, ögonen ihopknipna och tandgluggarna syns och hela hon småskuttar för att hon garvar. Men ikväll satte jag hårt mot hårt..de fick gemensam saga, sen var sin ritning på ryggen. Basta. Så Vilda är inte nådig på mig nu, hon tänker INTE sova. Vissa saker har jag märkt att vi måste försöka hålla oss till exakt samma mönster, annars flyter allt iväg och blir knasigt. Rutiner, rutiner, även om det känns tråkigt många gånger. Går man ifrån EN kväll, ja det går, men TVÅ, då är det kört.
Susanne Supernanny. HAHA...vem försöker jag lura:D
Kommentarer
Trackback
