Rödstrumpa eller bitterfitta?

Vissa dagar känner jag mig bara så heligt förbannad. Heligt, abnormt, förbannad över att det kan vara sån skillnad på att vara mamma och pappa. Att två personer, som har 3 barn tillsammans, kan leva så enormt skilda liv. Att den ena personen, kan gå upp på morgonen, när han själv vill, efter att ha sovit gott hela natten, utan att bli väckt en enda gång, sätta sig med kaffet i lugn och ro och läsa tidningen, kliva i badet, ljumma runt lite, åka till jobbet och enbart behöva klä på och frakta sig själv.

Alltmedan den andra personen, efter att ha blivit väckt av 3 barn vid 5 tillfällen, kliver upp med minstingen halv 5 efter 4 timmars sammanlagd sömn, väntar in nästa barn som kommer halv 6, får ruska på den tredje som ska till skolan, ge alla frukost, byta blöjor, tjata hål i huvudet på de större för att de ska klä sig, borsta 4 par tänder, klä på 4-åringen som denna morgon vill vara bebis, försöka komma i en snabbdusch själv och få på sig lite kläder, packa 3 ryggsäckar, bråka med 7-åringen som inte vill ha stövlar, bråka med 4-åringen som inte vill gå på dagis och inte vill ha overall, få ut alla till bilen med fullastad barnvagn, plus 3 illaluktande soppåsar, in med alla barn i bilen, skrapa rutor, lämna först den ena på ett ställe, baxa ur alla ur bilen för att följa henne in på skolan, in med de 2 minsta igen, iväg till dagis, baxa ur bilen igen, plus barnvagn, in på dagis. Sen raskt hem för att försöka fixa jobbsök och uppgifter från jobbcoachen på de 4 timmar som står till buds, innan alla småkottar ska hämtas igen och samma procedur upprepas fast baklänges.

Den ena föräldern kommer hem från jobbet, tar Aftonbladet, går in på dass och sätter sig och läser i lugn och ro en timme. Funderar lite över vad han ska göra, ska nog dra på stan och ta en fika med en polare kanske...eller, varför inte ta en öl kanske? Tjaa, träna en sväng innan. Få se vad man kan hitta på. Kanske jobba extra i helgen? Fest på lördag? Få se nu, jag kanske skulle ta och träffa barnen i helgen, det är väl ett tag sen...4 veckor sen? Nej, jag jobbar på krogen istället.

Den andra föräldern har alla 3 barnen för fjärde helgen i rad. Den minsta konstant i ettochetthalvt års tid, utan avbrott. Den andra föräldern kan inte jobba extra på helgerna. Den andra föräldern kan aldrig gå på fest. Den andra föräldern kan inte träna eller gå på en ensam promenad. Den andra föräldern kan inte gå och ta en fika och prata med en kompis ifred. Den andra föräldern går upp på nätterna och vyssjar vakna barn 365 nätter på ett år, går upp senast kl 5 -  365 morgnar per år, byter 3000 blöjor per år, gör 1000 vällingflaskor, tvättar 1000 maskiner tvätt med nedkissade lakan och nedbajsade byxor, slänger 1000 blöjpåsar, fixar matsäckar, läser sagor, tröstar längtande barn och ramlande barn, pysslar om sjuka barn, handlar mat, blöjor, kläder, åker till läkaren, tandläkaren, BVC, går på föräldramöten, utvecklingssamtal, skolar in, ringer runt, fyller i papper, skjutsar på discon, kalas, till kompisar, till juniorerna, lagar mat, svarar på en miljon frågor, går på toa med 3 konstanta följeslagare, får aldrig tänka en hel tanke utan att bli avbruten, får ALDRIG, nånsin slappna av helt i en enda minut. För då är det någon som vaknar, skriker, ropar, ramlar, slår sig, bråkar, gråter, frågar, pockar. Den andra föräldern går och går och går och till slut så går hon sönder. En liten, sliten bit i taget. För det finns inget kvar att ta av vissa dagar.

Bitter? Ja, Som fan, vissa dagar. För att vi ska föreställa att bo i ett jämställt land.
För att vi bor i ett land som månar om att föräldrar ska vara jämställda. För att vi bor i ett land, där jag blir ifrågasatt när jag ringer till Försäkringskassan och vill skriva över föräldradagar från den andra föräldern, för att han inte är intresserad av att vara hemma med sitt yngsta barn. För att han valt att inte vara en del i hennes liv. Av en sur, snipig röst, som inte har en aning om hur vårat liv ser ut, blir jag ifrågasatt:

- Varför ska du ta över de dagarna, ni vet att pappan har rätt till de dagarna?

Kärringjävel. Har jag lust att säga men gör det såklart inte. Håll bara käft, skicka över pappren och lägg dig inte i det du inte har en aning om. Så det handlar om pappans rätt? Pappans rätt till föräldradagar, pappans rätt till halva barnbidraget, pappans rätt till sina barn. I min värld, måste man förvärva den rätten. Genom att vara en förälder. En kråka på ett papper betyder inte ett skit. En spermieöverföring betyder nada, inget, noll. Förälder är man i hjärtat...men framför allt - i handling. Att underlåta att handla, att vara passiv, är samma sak som att välja bort. För det måste ligga hos föräldern själv att ta initiativet till sina barn. Och det är aldrig, aldrig förälderns rätt till barnen...det är barnens rätt till sina föräldrar det handlar om.


För mig, och för tusentals andra ensamstående föräldrar, kommer Sverige aldrig, aldrig bli ett jämställt land. Det spelar ingen roll hur många lagar som stiftas, hur många regler som finns...det måste finnas i hjärtat hos föräldrarna. I hjärtat,  i samvetet och i den förbannade ryggraden.

Kommentarer
Postat av: Annso

Kan bara säga att du är KANON att du gör ett SUPER jobb å krama om lite :)

2009-12-01 @ 14:38:30
URL: http://huldahoney.blogg.se/
Postat av: Susanne Nilsson

tack å tack, det värmer...och det gör gott att höra ibland, för jag tvivlar alltsomoftast på mig själv, och tycker jag är en usel mamma mellan varven.

2009-12-01 @ 15:34:23
Postat av: Carina Lindström

Tummen upp för dig Susanne. Du är toppen. Kraaaaaaaaaaaaaaaaam Carina

2009-12-02 @ 13:00:28
Postat av: Susanne Nilsson

:) kram tebaks.

2009-12-02 @ 20:37:33
Postat av: Anonym

Ensamstående mammor är fantastiska! Jättebra blogg :)

2009-12-04 @ 09:19:12
Postat av: Camilla

Så bra skrivet! Och såå rätt, in i minsta detalj. Stor kram till dig!

2009-12-04 @ 23:55:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0