Det kallas inte snö för intet
I morse när vi vaknade hade den äntligen kommit. SNÖN! Fy faen vad skönt. Dessutom var det skönt att den kom medans pappa är kvar, så jag slapp skotta:) Bra planerat, tack vädergudarna. Sååå skönt att slippa det trista, gråa, skitiga, regniga som varat ända sen i september känns det som. Barnen kunde inte komma ut fort nog när vi skulle till skolan och dagis. Vilda blev besviken när morfar hade kört fram bilen till dörren, hon som ALDRIG vill gå mer än nödvändigt.
- Varför har du kört fram bilen till dörren? Jag ville ju GÅ till bilen!
- Och jag vill gå till dagis!
Klämmer Beppe i. Jag som har fått bråka mig till varenda meter vi gått i höst.
Vilda ville åka tidigare till skolan för att hinna leka ute innan det ringde in. Vi hoppar ur bilen och går upp på skolgården. Ögonen på henne strålar när vi kryssar över gården, hon lägger ordentlig tyngd i varje steg för att riktigt känna hur snön knarrar under fötterna. Jag kommer ihåg känslan, hur den fortplantade sig i kroppen när man var barn, hur första snön kändes, och sen på våren nör man fick ta fram "springskorna", hur det kändes när backen äntligen blev bar och gruset kom fram.
- Åh, jag ska bygga snögubbe!
Vilda kan knappt bärga sig.
- Jag tror inte det är riktig kramsnö, det kan bli svårt.
Mamma pessismisten, realisten, som alltid måste slänga ur sig nåt sånt. Varför inte bara, nej men gud vad roligt! Så klart måste du bygga en snögubbe! Måste träna på det.
- Du mamma! Det knarkar faktiskt under fötterna när man går, så det ÄR kramsnö!
- Va? Vad sa du?
- Jo, jag sa att det KNARKAR under fötterna när man går!
Vitt puder som vitt puder:D. Undrar om det uttrycket går under samma kategori som "det knullar i munnen". Förlåt, jag hoppas inga minderåriga läser...å andra sidan kollade Vilda på Robinson i lördags, och det uttrycket använde någon när de äntligen fick lite mat att äta, och kan tv 4 sända det på barnvänlig sändningstid kan väl jag skriva det här.
Jag rättade henne inte. Vissa saker har för hög klass för att rättas, även om de kanske inte är riktigt rätt. Nu ska jag gå ut och låta fötterna bli höga.
- Varför har du kört fram bilen till dörren? Jag ville ju GÅ till bilen!
- Och jag vill gå till dagis!
Klämmer Beppe i. Jag som har fått bråka mig till varenda meter vi gått i höst.
Vilda ville åka tidigare till skolan för att hinna leka ute innan det ringde in. Vi hoppar ur bilen och går upp på skolgården. Ögonen på henne strålar när vi kryssar över gården, hon lägger ordentlig tyngd i varje steg för att riktigt känna hur snön knarrar under fötterna. Jag kommer ihåg känslan, hur den fortplantade sig i kroppen när man var barn, hur första snön kändes, och sen på våren nör man fick ta fram "springskorna", hur det kändes när backen äntligen blev bar och gruset kom fram.
- Åh, jag ska bygga snögubbe!
Vilda kan knappt bärga sig.
- Jag tror inte det är riktig kramsnö, det kan bli svårt.
Mamma pessismisten, realisten, som alltid måste slänga ur sig nåt sånt. Varför inte bara, nej men gud vad roligt! Så klart måste du bygga en snögubbe! Måste träna på det.
- Du mamma! Det knarkar faktiskt under fötterna när man går, så det ÄR kramsnö!
- Va? Vad sa du?
- Jo, jag sa att det KNARKAR under fötterna när man går!
Vitt puder som vitt puder:D. Undrar om det uttrycket går under samma kategori som "det knullar i munnen". Förlåt, jag hoppas inga minderåriga läser...å andra sidan kollade Vilda på Robinson i lördags, och det uttrycket använde någon när de äntligen fick lite mat att äta, och kan tv 4 sända det på barnvänlig sändningstid kan väl jag skriva det här.
Jag rättade henne inte. Vissa saker har för hög klass för att rättas, även om de kanske inte är riktigt rätt. Nu ska jag gå ut och låta fötterna bli höga.
Kommentarer
Postat av: Karin
HAHAHAHA Garvar högt här ju.. Knarkar här också.. Under fötterna alltså :-)
Trackback
